Välfärdsstaten Sverige var god dröj

Som barn lärde jag mig att Sverige är ett av dom bästa länder man kan växa upp i. Vi har en förhållandevis hög levnadsstandard, bland världens bästa utbildningar, fri sjukvård och mat på bordet. Samtidigt har jag hört oroväckande rykten genom sociala medier, tidningar och nyhetsrapportering om att välfärdssamhället i dag inte är så bra som jag har fått det beskrivet för mig. Under det senaste året har jag från flera fronter kunnat följa både min egen och vänners upplevelser av den svenska sjukvården.

Min slutsats är att vi har en relativt bra vård i Sverige, om du väl lyckas forcera den första försvarslinjen av allmänläkare och sköterskor och få en rätt ställd diagnos. På grund av de senaste årens utmaningar har den tidigare redan ansträngda vården blivit ännu svårare att uppsöka. Enklare besök har ersatts med videosamtal och man riskerar att möta stafettläkare eller mindre intresserad vårdpersonal som på grund av språkförbistringar har svårt att ställa rätt diagnos.

Nu förstår jag att vårdpersonal som står på frontlinjen inte kan vara specialister utan måste vara lite bra på olika saker samtidigt som dom måste försöka avgöra om det är en allvarlig sjukdom patienten framför dom har, eller om det är ett mindre akut problem. Tyvärr är det ju i dag många som besöker vården, framför allt akutmottagningar, med problem som egentligen Primärvården borde ta hand om, eller som kan åtgärdas med piller och förband från närmsta Apotek.

Samtidigt vet jag att det finns en risk att personer som är allvarligt sjuka får en feldiagnosticering och riskerar att åka skytteltrafik till Sjukhuset innan man får en ordentlig undersökning. När man väl har fått en första åtgärd så är det inte säkert att man får all information man behöver innan man slussas vidare till sin Vårdcentral. Den ansvariga läkaren har helt enkelt inte tid och på grund av underbemanning och en hög arbetsbelastning så glöms informationen bort och det åligger patienten att ta reda på den genom att blockera linjen varenda telefontid.

Vården ser också olika ut på olika vårdcentraler och sjukhus i olika regioner beroende på ekonomiska resurser, beläggning och antalet läkare och sköterskor man har anställda. Den som bor i en mindre befolkad region riskerar att få åka långa sträckor till närmsta sjukhus. Samtidigt skickar man hem nyförlösta mammor relativt fort på grund av bristen på både barnmorskor och sängar.

Som sjuk är det inte bara sjukvården man själv måste kontakta utan även sin arbetsgivare, eventuella försäkringsbolag och Försäkringskassan. Om du har varit sjukskriven under 180 dagar så kommer Försäkringskassan att göra allt i sin makt för att utförsäkra dig. Du som av någon anledning exempelvis väntar på en operation eller av andra orsaker inte kunnat återgå till ditt ordinarie arbete förväntas ta ett annat arbete på arbetsmarknaden. Sen är det upp till dig att lösa situationen. Du måste alltså vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk.

Vidare är det även bra om du har pedagogisk erfarenhet på grund av att lärarna i dina barns skola med stor sannolikhet väljer att lämna sitt yrke på grund av hög arbetsbelastning. Om du har äldre föräldrar som är i behov av att komma in på ett Äldreboende kan det även vara bra om du har erfarenhet av vård i hemmet eftersom det ofta kan dröja lite längre än vad du tänkt dig. Glöm inte skaffa dig en utbildning som barnmorska också samt till privatdetektiv då Polisen saknar resurser för att utreda eventuella brott du kan utsättas för.

Sverige är ett förhållandevis bra land. Det finns absolut länder som är mycket sämre för personer med låga inkomster, USA inkluderade. Men jag tror samtidigt att det tyvärr blir viktigare för dig och mig att knyta viktiga kontakter inför framtiden. En granne som är läkare, en svåger som är elektriker och en brorsdotter som utbildar sig inom skatterätt. Välfärdssamhället är tyvärr bräckligare än förr, och troligtvis kommer det att bli sämre.

Folk är idioter – en reflektion kring Covid19

Ambulanssjuksköterska Skåne
Foto: Christiaan Dirkesen / Region Skåne

Ett år har gått, vi har en god tillgång på både toalettpapper och handsprit och nu även ansiktsmasker och många har nog glömt bort fjolårets hysteri där vi planerade att bränna egen handsprit för att kunna tillfredsställa både husbehov och sjukvården. Men även om vi har lämnat kaoset bakom oss så är pandemin fortfarande ett pågående faktum, och det är sorgligt att se att vi till och från sjukvårdsresurser för intensivvård på grund av Covid19.

Sverige har valt en annan väg än övriga världen. Vi valde att inte stänga ned samhället, till stor del tack vare att det saknades lagstöd. För det är faktiskt så att våra grundläggande demokratiska rättigheter är viktiga, både historiskt, idag och i framtiden. Att då begränsa människors rättigheter att gå ut, att kartlägga rörelsemönster och beteenden är ett hot mot samhället och demokratin.

Vad som är tråkigt är att många människor inte följer Regeringens och myndigheternas rekommendationer.  Man begränsar inte nära kontakter med andra människor, struntar i att hålla ett par meters avstånd och använder inte munskydd när man reser i kollektivtrafiken. Även många arbetsgivare struntar i att säkerställa att arbetstagarna har en säker arbetsmiljö. Detta gäller inte bara inom personintensiva yrken såsom sjukvård och i butiker, utan i andra branscher där man av olika anledningar inte kan arbeta hemifrån.

Att befolkningen struntar i rekommendationer visar inte bara att folk är idioter, utan också att man tycker att det är okej att leka med andra människors liv, att sjukvården ska prioritera människor som kunde varit friska och istället tvingas ställa in andra typer av operationer. Tyvärr har jag en del bekanta som har vårdats av sjukvården, man har legat nedsövd men tack och lov klarat livhanken, men fått andra besvär, exempelvis svårt att äta och har en lång rehabilitering framför sig för att uppnå grundläggande motorik och fysik.

Även jag tillhör den kategorin som har drabbats av Corona. Just på grund av att andra människor inte har ansett att det är viktigt att skydda sina medmänniskor. I mitt privatliv har jag hållit distansen, begränsat andelen människor i mitt umgänge och använt skyddsutrustning och en överdrivet god handhygien. Och jag klarade mig. Fram till nyligen då ett större antal i mitt påtvingade dagliga samvaro en efter en testade positivt. Någon eller några personer hade valt att medvetet inte följa myndigheternas rekommendationer, åka på skidsemester och gå på middagar och jag var en av dom som föll offer för detta.

Det händer inte mig. Så lyder många människors inställning till Pandemin. En annan syn är att det bara är en lätt förkylning. Att personer som har fått antikroppar nu börjar leva som vanligt, strunta i rekommendationerna är också något jag har fått erfara. Samtidigt som mina bekanta har smittats av hemtjänsten, på det lokala caféet och på återbesök hos läkaren. Man vet inte hur det slår, om man får en rejäl mancold, intensivvård eller långtidssymptom.

När artister och sångare gråter ut i kvällspressen så funderar jag på vilka det faktiskt inte är som står på löpsedlarna. Det är inte Tommy Körberg, som för övrigt är ålderspensionär, eller Helen Sjöholm som drabbas hårdast. Det är scen- och eventpersonal och många mindre kända artister. Men många av dessa är sedan tidigare vana att hanka sig fram och har ofta andra sidoinkomster från det vanliga arbetslivet, alltså industri, skola vård och omsorg. Jag tycker att om man har inkomstproblem så ska man, till skillnad från Patrik Sjöberg och Regina Lund, överväga att titta på andra tillfälliga inkomstkällor.

Min uppmaning till folket är följande:

Skärp er för fan. Följ myndigheternas rekommendationer, håll avstånd och ta vaccin när ni erbjuds. Det här är ingen jävla lekstuga utan människors liv. Oavsett om det är vårdpersonalen, dina föräldrars eller ditt eget liv som du leker med. Samhällsekonomin blir inte bättre av att du måste åka på semester, det var så vi fick en pandemi i Sverige. Av att dina grannar åkte skidor i Italien.

 

Nära havet vill jag bo – en tanke om mitt drömhem

Bild på traktor
Foto:
Martin Abegglen
/ CC BY-SA

Öppna landskap av Ulf Lundell en nationalromantisk text som definierar sinnebilden av den svenska sommaren. Som svenskar har vi alla någon sorts relation till den låten och dom flesta kan hela eller stora delar av texten utantill.

Som så många andra så bor jag i en lägenhet, en hyresrätt med förstahandskontrakt vilket många idag eftersträvar men få har möjlighet att få. Rent ekonomiskt sett hade det för mig varit bättre att investera i en bostadsrätt där jag själv har möjlighet att minska mina kostnader och få en återbäring på eventuella förändringar av ytskiktet. Men istället ger jag bort tusentals kronor varje månad till en kommunal fastighetsägare.

Att äga en bostadsrätt – eller en andel i en bostadsrättsförening, med en anvisad bostad som det faktiskt är, hade givetvis varit bättre. Men samtidigt är det så många andra aspekter som många inte tar hänsyn till idag. Man har en styrelse, föreningen kan ha en ansträngd ekonomi, fastigheten kan behöva omfattande renoveringar och arrendet kan gå upp. Trots det, förutsatt att man gjort sin hemläxa och bakgrundskontroll, är det att föredra framför en hyresrätt. Förutsatt att man idag har den ekonomin som krävs för kontantinsats och amortering.

Personligen har jag inga ambitioner att vara en hyresgäst för evigt. Att betala en stor kontantinsats för en lägenhet mitt i centrum utan tillgång till parkeringsplats är inte heller något jag är intresserad av. För mig, till skillnad från hela Stockholm, är livet i innerstaden inte något jag saknar. Faktum är att jag inte har besökt den sedan förra året och då berodde det på att jag tvingades byta på grund av kollektivtrafiken.

Samtidigt tillhör jag inte kategorin av människor som längtar efter vandringsleder, stormkök och svampplockning i skogen. Däremot skulle jag gärna vilja bo mer avlägset, och då helst i ett normalstort hus som går att köpa för ett rimligt pris. Mitt drömboende är alltså ett hus med cykelavstånd till havet och ett betryggande avstånd till rikets näst största stad, inte Malmö som är tredje rikets största stad. Vi pratar alltså om Västkusten, från Varberg i söder till Strömstad i norr.

Fastigheten ska utöver huset, som ska ha både fiber och vedspis och egen brunn, bestå av en del mark, 0,5-1 hektar är lagom, jag har inga ambitioner om att bli månskensbonde, men tomten behöver  inte bara bestå av gräsmatta man behöver klippa oftare än man betalar skatt.

Min önskan är också att det ska finnas dubbelgarage eller motsvarande ekonomibyggnader för allehanda fordon, däribland en båt så man kan tuffa runt i skärgården i jakt på U-båtar och makrillar.

När Polisen anpassar sig för livsstilskriminella

Polisbil
Foto: Riggwelter / CC BY-SA

Oberoende av ens politiska tillhörighet på höger- vänsterskalan tror jag att vi alla som invånare, och medborgare, i Sverige kan vara överens om att det är otroligt viktigt att kunna känna sig trygg i sitt eget närområde.

Samhällskontraktet bygger på att vi som skattebetalare kan förvänta oss att få den hjälp av samhället som vi har blivit lovade, samtidigt som vi måste göra vår plikt, att gå till skolan, till jobbet och följa dom regler och lagar som våra gemensamt valda lagstiftare har satt upp. Problemet är att mycket av det vi som barn fick lära oss; rätten till pension som gamla, trygghet i form av en stark rättsstat och ett stabilt polisväsende i kombination med en bra sjukvård, idag glider mer och mer ifrån dom sagor som jag fick berättade för mig.

När jag i november 2019 skrev att Kronofogdemyndigheten säljer skottsäkra västar till kriminella så tog det nästan ett år innan Sveriges Radio snappade upp nyheten, och man kunde förra månaden rapportera att myndigheten dessutom saknar tillstånd att sälja krigsmateriel. Att en myndighet säljer skyddsvästar som används av kriminella som en annan myndighet, Polismyndigheten, försöker stoppa, är ett bevis på att den ena handen inte vet vad den andra gör.

Polisen i Göteborgs stad har uppmanat invånarna i staden att inte gå ensamma runt Järntorget på grund av att narkotikabrott och personrån har blivit vanligare kring platsen. I Linköping har flera personrån begåtts i stadsdelarna Skäggetorp, Berga och Ryd. Polisen sätter nu stopp för möjligheten att ta ut kontanter i områdena efter klockan 22. Man kan absolut ifrågasätta varför någon skulle behöva ta ut kontanter strax innan midnatt. Men min stora fråga är varför man inte sätter in extra resurser på dessa platser.

När våldsmonopolet misslyckats så brutalt med att få allmänheten att känna sig trygg att man väljer att anpassa sig efter livsstilskriminella så kan man fråga sig om den lagstiftande församlingen antingen missat att budgetera rättsväsendet, eller om tjänstemännen inom respektive instans börjat jobba på distans.  Sverige får inte fortsätta att vara ett samhälle där vi har straffrabatt på mord, där man inte vågar gå ut efter klockan 20 och där man under en snar framtid kommer att tvingas beväpna sig när rättssystemet faller sönder.

Samtidigt kan man ju fundera på hur invånarna i landet är funtade. Vi har uppmanats att hålla avstånd, undvika onödiga kontakter med andra människor och samtidigt ökar antalet personer som utsätts för Covid-19. När butikerna hade erbjudanden under förra veckans Black Friday ringlade bilköerna långa runt stadens Shoppingcentrum. Min första instinkt var att köra långt därifrån, men uppenbarligen tänkte många inte över huvud taget. Jag har inte besökt en fysiskt butik detta året, förutom den lokala livsmedelsbutiken och några enstaka verktygsinköp.

Håll avstånd, tvätta händerna och köp en extra förpackning toalettpapper!

Har du tvättat händerna?

Som av en händelse har jag under ett par år samlat på tvål. I dag har jag litervis med tvål i pumpform, lika mycket duschtvål och ett antal liter grönsåpa. Tyvärr har jag inte lika mycket handsprit, men det är över litern där också.

Hamstrandet av handsprit är något jag inte riktigt kan förstå. Eller jo, för många har sett det som ett sätt att kortsiktigt kunna tjäna pengar innan Blocket och Tradera stängde ned den möjligheten. Men för vanliga personer förstår jag inte varför man ska ha ett badkar med Alcogel.

Vad som däremot är viktigt är att desinficera kontaktytor såsom handtag, vattenblandare, lampknappar, fjärrkontroller, tangentbord och framför allt mobiltelefonen som kan ligga på bord, som du håller i handen på toaletten och är det sista du ser innan ögonlocken sluter sig.

Man kan utan problem tillverka en egen alkoholbaserad handdesinfektion, något som gjort att en huvudingredients, glycerol/glycerin, som används för att återfukta huden, har tagit slut på hyllorna. Man kan istället använda Aloe Vera gel eller exempelvis kokosolja för detta.

Världshälsoorganisationen (WHO) har faktiskt ett recept där man beskriver hur man tillverkar en hel dunk med handdesinfektion. Men för dom allra flesta räcker en liter långt. I deras recept ingår även Väteperoxid 3%, men gemene man kanske inte behöver det.

Det är däremot viktigt att man faktiskt häller över sitt hopkok i sterila behållare. Så när du destillerat mäsken så häller du det i en riktigt ren flaska eller dunk som du förslagsvis kokat. Och nej, jag uppmanar ingen att sätta mäsk som destilleras med en hembränningsapparat, det var ett skämt. Även om hela norrland just i detta nu startat upp sin tillverkning.

Recept, om ni inte följer WHO som jag i så fall rekommenderar.

2 delar etanol eller isopropylalkohol (65-96 %).
1 del glycerol, alternativt aloe vera gel eller t.ex kokosolja.

Men som sagt var, det bästa är att ni tvättar händerna. Ordentligt. Och glöm inte området mellan pekfingret och tummen. Det gör dom flesta.