Medborgargarde i framtidens Sverige?

Medborgargarde är ett ord vi använder ytterst sällan, och då nästan enbart för länder där det förekommer oroligheter och man vill skydda sitt kvarter. Men det är på väg att ändras i takt med människors känsla av otrygghet växer. Vi har redan sett organiserade nationalister som patrullerar gatorna, och troligtvis är majoriteten nationalister, men frågan är vad som händer när polisens resurser utarmas. Kommer en mer aktiv grannsamverkan och nattvandrare bli en allt vanligare syn i Sverige?

Traditionell nattvandring där föräldrar, och övriga vuxna, i reflexvästar som rör sig ute i grupper kvälls- och nattetid är redan idag en vanlig syn i vissa områden, men nattvandrarnas syfte är i huvudsak att skapa en lugnare miljö, inte självutnämnda ordningsvakter. Men om vi ser en tendens till att människor faktiskt tar lagen i egna händer och bildar medborgargarden som i praktiken är privata vaktstyrkor, även om man inte har laglig tillåtelse att bära vapen, inklusive batonger, är det en mycket tragisk samhällsutveckling som tyder på att något är allvarligt fel.

Under dom senaste åren har vi sett en ökad nyhetsrapportering med rubriker om sexuella övergrepp, misshandel, skottlossning och mord. Även om BRÅ, vars anställda för övrigt borde sluta planka i kollektivtrafiken, menar att mängden brott faktiskt inte ökat vet vi att dom åtminstone blivit grövre. Utvecklingen med attacker mot blåljuspersonal är direkt livshotande eftersom brandmän och ambulanser vägrar åka in i områden utan kravallutrustad polis. Är det ett sådant samhälle vi kommer att få vänja oss vid?

Jag kan förstå den maktlöshet människor känner när antalet poliser minskar, framför allt under sommarhalvåret, rättegångar tar lång tid och straffpåföljden för vålds- och sexualbrott är synnerligen låga. Samtidigt har vi en riksdag som har tagit semester, bokstavligt talat sommarlov, och ett Europeisk Union som är i gungning. Att folkets representanter samtidigt väljer att skärpa lagarna mot laglydiga personer och begränsa deras friheter i stället för att agera mot buset är direkt skrämmande.

I stadsdelen Husie i Malmö har man delat ut flygblad till 000 boende och initiativtagarna uppmanar boende att delta i ett möte som kommer att hållas i Bäckagårdsskolan i dag fredag. Enligt Sydsvenskan har boende i området känner en ökad otrygghet. Man skriver i flygbladet att ”Polisen är för låst av sin värdegrund för att hjälpa oss.” Om man ifrågasätter polisens värdegrund låter det i mina öron som att man har en tveksam politisk åsikt.

Men återigen är frågan hur seriös det så kallade ”medborgargardet”, som tidningen Sydsvenskan beskriver det, är. Att områdets pensionärer åker runt kvarteret i en Volvo och äter kanelbullar för att öka tryggheten är inget fel. Om man däremot är mer seriös med radiosamband och ett flertal personer som patrullerar gatorna nattetid måste samhällets lagstiftare, och ansvariga på myndighets- och kommunal nivå, börja fundera.

Vad anser ni? Är Sverige på väg åt helt fel håll där man inom en snar framtid tvingas skydda sig själv när polisen är på semester, eller är det kvällstidningsjournalistiken som gett oss hjärnspöken.

Är två dygn utan wifi orimligt?

På Twitter hittade jag en diskussion mellan en kvinna och Com Hem där kvinnan uppenbarligen har varit utan fungerande fast telefoni, bredband och TV i två dagar. Kundservice antydde att avbrottet är orsakat till följd av strömavbrott. Att teknisk utrustning går sönder vid åskoväder är inte ovanligt.

Vad jag reagerade på var att kvinnan menade att ett strömavbrott inte pågår i två dygn, att det är orimligt lång tid. Som ni vet rekommenderas vi att ha en beredskap för minst 72 timmar, även om det är en relativt kort tidshorisont. Två dygn är 48 timmar, och ligger alltså inom den, förvisso ej lagstadgade, rekommenderade tiden.

Nu är det sommar vilket betyder att den som inte arbetar, utan har semester, ofta befinner sig i sommarstugan, på stranden, i båten eller läser en skönlitterär bok. Andelen personer som därför direkt drabbas är förhållandevis liten. Vid ett strömavbrott som drabbar bostaden sommartid är den främsta negativa effekten att fläktarna inte fungerar och att luftkonditioneringen är avstängd. Förvisso riskerar innehållet i kylskåpet och frysen att tina, men mat kan ändå tillredas i närmsta grill.

Vintertid är däremot ett större problem eftersom man då riskerar att bli nedkyld eftersom många hem i dag värms upp direkt eller indirekt med el. Fördelen vintertid är att man kan ställa ut kylvarorna i snön utomhus.

Att ett strömavbrott, eller driftstörningar i annan utrustning, pågår under två dygn kan man tycka är orimligt. Men för den som bor utanför stadskärnan och har luftburna ledningar är det vardag. Åtminstone under hösten, vintern och våren då stormar och snöoväder kan slå ut strömmen. Då kan man inte sitta och gnälla för att internet inte fungerar, eller att elspisen inte startar. Då är det viktigt att ha beredskap och en plan för att kunna lyssna på lokalradion och laga maten på grillen eller stormköket.

Frågan är vad som händer med människor som klagar vid minsta lilla strömavbrott när avbrottet pågått i tre dygn och såväl den lokala matbutiken som det stora varuhuset inte längre kan kyla ned färskvaror och hyllorna gapar tomma. Vem vill då lyssna på deras gnällande? Jag tar ansvar för mig, vem tar ansvar för dig?

Almedalsveckan och svensk krisberedskap

Almedalsveckan börjar lida mot sitt slut, och jag har valt att väldigt sparsamt följa dom uttalanden som politiker har gjort, även om jag i sociala medier kommenterat många av partiledartalen i realtid. Antingen har jag i år varit mer upptagen med att arbeta eller så har mängden videomaterial från olika seminarier blivit allt lägre prioriterad.

Jag kan konstatera att dom borgerliga oppositionsledarna fokuserar mer än någonsin på Nato och ett svenskt medlemskap i den militära alliansen. Min inställning till svenskt medlemskap är neutralt eftersom jag är för dåligt insatt i vilka rättigheter och skyldigheter ett medlemskap skulle innebära. Däremot förstår jag inte detta sena uppvaknande. Vi har dessutom trots allt en försvarsbudget där en alldeles för liten del av den totala budgeten går till Försvarsmakten.

Svensk livsmedelsförsörjning har åter förts upp på dagordningen, om än enbart för dom som arbetar med frågan och i dom berörda verksamheterna. Det är förvånande att folk fortfarande inte förstår konsekvenserna av att omkring hälften av det vi idag tar för givet i matväg är importerat och att lageromsättningen i svenska butiker är hög och idag är helt beroende av lastbilstransporter. Varför arbetar man inte mer från branschens sida för att belysa denna problematik?

Riksdagsledamoten och vänsterpartisten Håkan Svenneling berättade på ett seminarium om vår sårbara livsmedelsförsörjning att ”Jag är inte redo att klara mig själv i 72 timmar, det tror jag inte många andra är heller”. Att Svenneling, precis som många andra, saknar förmåga att klara sig vid ett strömavbrott, eller kanske en influensa, under en helg där affärerna inte är tillgängliga är ganska talande för den tid vi lever i nu. Som jag förstår det uppfattar riksdagsledamoten sig påhoppad, och jag tänker säga som det är. Så länge du inte kräver att jag skall försörja dig, fast det gör jag redan idag som skattebetalare, vid en krissituation utan tvingas möta konsekvenserna av det samhälle vi lever i, så får du göra som du vill. Men jag råder dig, och alla andra att tänka över vad ni behöver göra för att kunna klara en vinternatt i minusgrader när centralvärmen har slagits ut och strömavbrottet är ett faktum.

Idag har vi, tyvärr, inte det civila försvar som vi skulle önska, även om man från politiskt håll nu vill bygga upp det som på kort tid jämnats med marken. Varför Fortifikationsverket fortfarande säljer ut ledningscentralen är däremot en gåta. Men att åter bygga upp ett civilt försvar kommer inte att kunna göras i en handvändning, och några livsmedelslager kommer vi nog aldrig se igen.

Man kan ironisera över mycket, men den krassa verkligheten är att många fortfarande tror att samhället, vilket i deras ögon är staten, har det övergripande ansvaret för dom vid en krissituation. Faktum är att samhället har ett ansvar, men det är i första hand individerna själva; du, jag och våra grannar som är samhället i såväl vardagen som vid en krissituation. Sjukvårdspersonal, poliser, kommunala tjänstemän och myndighetspersoner kommer att ha fullt upp med att hantera situationer som inte innefattar dig på individnivå. Säg mig, hur är din relation till dina grannar? Om du skulle behöva hjälp kan du då få det av dina anhöriga eller dina grannar?

Penna och papper vid strömavbrott?

Till följd av den digitala tidsålder vi nu lever i skriver vi, åtminstone jag, mer sällan för hand. I huvudsak är det troligtvis mest elever i grund- och gymnasieskolan samt studenter på universitet och högskolor som fortfarande använder pennor i stor utsträckning. Givetvis använder jag pennor, men då i första hand för att skriva kortare texter och signera dokument.

För ett par dagar sedan fick jag för mig att det vore bra med ett tomt kollegieblock, även om jag faktisk har flera halvfulla hemma som troligtvis aldrig mer kommer att användas. Jag har hittat minst två tomma anteckningsblock jag inte visste att jag hade hemma. Uppenbarligen har jag mer papper än vad jag själv använder, precis som mängden blyertspennor vilka kommer överleva min livstid.

Som jag tidigare skrev så skriver vi allt kortare och färre texter för hand, något som också påverkat min handstil, även om den redan innan var väldigt varierande. Den är fortfarande förhållandevis lätt att läsa, åtminstone för mig, och inte på långa vägar lika otydlig som läkaranteckningar jag en gång läste. Eller rättare sagt inte läste.

Nu tror jag inte att elnätet slås ut och att dom enda kvarvarande datorerna har skyddats av en faraday cage, men man vet aldrig. Vi förlitar oss allt mer på digital teknik i vår vardag, såväl i arbetslivet som i vår vardag privat. Som jag var inne på har jag inte kontroll över allt jag har hemma, exempelvis kollegieblock, något som jag givetvis bör ha. Framför allt om avsikten är att använda det i min krisberedskap.

Du som läser detta och funderar kring hur du bäst skall strukturera, eller kanske redan har ett komplett system för att kategorisera dina prepps får gärna dela med dig. Har du idag i första hand en Excel-baserad databas, eller har du papperslistor där allt antecknas? Har du helt förbisett vikten av papperslistor och förlitar dig på en app i telefonen?

Frågan är vad vi kan förvänta oss i framtiden, kommer våra barn och barn barn över huvud taget skriva med penna på papper, eller är det den digitala tekniken och qwerty-tangentbordet som ligger framför oss? Vad händer vid ett strömavbrott om ingen kan anteckna, antingen på grund av att man saknar papper och bläck-, eller blyertspenna, eller för att man helt enkelt inte längre kan skriva för hand. Det tål att tänkas på.

Så, har du lagt ned ett kollegieblock i din krislåda, och har du listor över dina förråd, viktiga telefonnummer och rutiner vid en krissituation? Kan du ens dina föräldrars eller syskons telefonnummer i huvudet? Skriv gärna en kommentar.

Sabotage eller bristfälligt underhåll?

Radiostationen SAQ Grimeton

Foto: Grimetonmasterna av Gunnar Larsson / CC BY-SA 3.0

Under den senaste veckan har vi fått rapporter om sabotage mot ett flertal samhällskritiska master för bland- annat TV- och radiokommunikation. Media har dock fått backa ett par gånger när det misstänkta sabotaget anses vara slitage- och rostskador. Oavsett om det är sabotage, eller undermåligt underhåll är det allvarligt eftersom både TV-, tele- och radiokommunikation, inklusive RAKEL, är samhällskritisk infrastruktur.

Min utbildningsbakgrund innefattar just ämnet Underhållsteknik, och även om mina kunskaper på området är något bristfälliga förstår jag skillnaden mellan ett planerat stopp, förebyggande underhåll, och oplanerade stopp, så kallad avhjälpande underhåll. Att man tillåter att samhällskritisk infrastruktur, vilket även innefattar järnvägen, saknar förebyggande underhåll med regelbundenhet är för mig helt oförstående. Saknar man helt ett underhållsplan med regelbundna inspektioner eller negligerar ansvarig underhållsavdelning problemen? Rostangrepp på en mast avsedd för kommunikation, det är knappast ytrost som ger upphov till kabelbrott.

Jag kan förstå att många organisationer har hårt ansträngda budgetramar, men avhjälpande, akut, underhåll är betydligt mer kostsamt både för samhället, som i det här fallet, och för den enskilda organisationen. Att inspektera utrustningen regelbundet och planera underhållet noggrant är mindre kostsamt, även om det då är en budgetpost man måste ta hänsyn till årligen, istället för när något faktiskt händer.

Givetvis finns det spekulationer kring om det är främmande makt som saboterat kommunikationsutrustningen, men att sprida rykten innan vi har fakta skapar enbart otrygghet. Vad som nu är viktigt är att dom aktörer som har ansvar för både säkerhets- och underhållsfrågor för denna typ av infrastruktur tar problemen på allvar. Att obehöriga individer klättrar i masterna är inte acceptabelt. Någonsin. Vi borde skicka ut värnpliktiga att säkra masterna, men den moderatledda Alliansregeringen valde under sina åtta år vid makten att avskaffa värnplikten och hålla nere försvarsutgifterna.

Höj försvarsanslagen, Se till att underhåll av samhällskritisk infrastruktur är budgeterad och sluta skrota fullt fungerande utrustning så som maskiner, fordon och verktyg!

Sida 2 av 2212345...1020...Sista »