Matköer och svarthandel i Venezuela

av

I nyhetsflödet kan vi följa hur förfallet av Venezuela, en nation som trots sina stora naturtillgångar är ett av världens fattigaste till följd av korruption och en mindre väl fungerande politisk styrning.

President Nicolas Manduro, som tog över efter den framlidne Hugo Chávez, har valt att sätta distribution av livsmedel, medicin och hygienprodukter under militär kontroll. Enligt uppgifter köar en venezuelanare i genomsnitt 35 timmar i månaden för statligt subventionerade livsmedel. Samtidigt säljs livsmedel till det dubbla priset på svarta marknaden.

För ett par månader sedan såg jag en dokumentär om just Venezuela, ett land där endast den med pengar enkelt kan skaffa sig mediciner och allt annat man kan tänkas behöva. Samtidig visade dokumentären hur medborgare dagligen körde över gränsen till närliggande länder, i specialbyggda fordon med extra stora bränsletankar. På andra sidan gränsen såg man hur människor sålde Venezuelas subventionerade bränsle ur plastdunkar till medborgare i grannlandet.

Det är fascinerande att se hur den mytomspunna och hyllade socialismen faktiskt har svårt att fungera i praktiken, åtminstone när man försökt genomföra den utopiska läran som Karl Marx och andra så kritikerrosat skrivit och predikat om.

Norge är ett exempel på ett land som framgångsrikt lyckats förvalta sina oljetillgångar, vilka så sakteliga håller på att tömmas. Men faktum kvarstår. Norge är ett av världens bästa länder att bo i, dom har en väl fungerande gränskontroll och en relativt låg statsskuld. Visst finns det säkert problem, men man har ändå lyckats rätt bra att hålla landet med hög välfärd.

Frågan är hur man själv skulle hantera en situation såsom den i Venezuela, där man tvingas köa i timmar för att få en bit bröd. Skulle man stå med mössan i hand, eller försöka tjäna en hacka på den svarta marknaden. I alla länder där det förekommit ransonering har det också funnits en handel vid sidan om. Vi kan läsa om det från krigsåren i början av förra århundrandet, och vi ser det i dag i Venezuela och i länder dit FN skickar sina matransoner.

Vi har det rätt bra i Sverige, men vi kan få det både bättre och sämre dom kommande åren. Frågan är vart åt det barkar. Ha en fortsatt trevlig dag!

Lokalkännedom ”var fan är jag?”

av

bild på en karta med kompass påTrots att jag bott i området en längre tid skall jag erkänna att mina kunskaper om dom olika områdena i mitt närområde är oerhört små. När jag nu går på mina promenader utmanar jag ibland mina vanor och tar en annan stig för att se vart den leder. Inte sällan hittar jag ytterligare nya hus vilka jag inte ens reflekterat över tidigare.

Något som också slagit mig är hur varierande underhållet är på vissa hus. En del människor bor i hus där man använder trädgården och garaget som skrotupplag, medan andra är otroligt pedantiska. Ofta har jag försökt hitta den närmaste vägen ut från bostadsområdet till en plats där jag tidigare varit, trots att jag har en fullt fungerande mobiltelefon med GPS och som dessutom i realtid loggar hur fort jag går och var jag är.

Nu tillhör jag inte skaran människor som har för avsikt att överleva i ett vindskydd under flera år när den ryska invasionen kommer, men jag vill ändå ha koll på hur man tar sig till respektive närliggande stad, eller till närmaste brandstation. Ja, vi har faktiskt fortfarande en brandstation kvar på orten. Frågan är hur länge.

Min avståndsbedömning har aldrig varit min främsta styrka och jag har över huvud taget ingen som helst nytta av den nu heller. Ofta har jag påbörjat min promenad till ett mål, men snabbt kommit att förstå att det är längre dit bort än vad jag trott. Trots att det bara tar ett par minuter med bil. Nej, någon ambition att bli maratonlöpare har jag inte, men att obehindrat kunna gå ett par kilometer i uppförsbacke bör ändå kunna vara ett mål.

Att inhandla områdeskartor kanske inte är så dumt i alla fall, nu är det svårt att slakta telefonkataloger. Frågan är bara om man ens kan köpa lokala områdeskartor fortfarande. Idag är det troligtvis få som vet hur man använder en kompass för att ta sig framåt.

Almedalsveckan och svensk krisberedskap

av

Almedalsveckan börjar lida mot sitt slut, och jag har valt att väldigt sparsamt följa dom uttalanden som politiker har gjort, även om jag i sociala medier kommenterat många av partiledartalen i realtid. Antingen har jag i år varit mer upptagen med att arbeta eller så har mängden videomaterial från olika seminarier blivit allt lägre prioriterad.

Jag kan konstatera att dom borgerliga oppositionsledarna fokuserar mer än någonsin på Nato och ett svenskt medlemskap i den militära alliansen. Min inställning till svenskt medlemskap är neutralt eftersom jag är för dåligt insatt i vilka rättigheter och skyldigheter ett medlemskap skulle innebära. Däremot förstår jag inte detta sena uppvaknande. Vi har dessutom trots allt en försvarsbudget där en alldeles för liten del av den totala budgeten går till Försvarsmakten.

Svensk livsmedelsförsörjning har åter förts upp på dagordningen, om än enbart för dom som arbetar med frågan och i dom berörda verksamheterna. Det är förvånande att folk fortfarande inte förstår konsekvenserna av att omkring hälften av det vi idag tar för givet i matväg är importerat och att lageromsättningen i svenska butiker är hög och idag är helt beroende av lastbilstransporter. Varför arbetar man inte mer från branschens sida för att belysa denna problematik?

Riksdagsledamoten och vänsterpartisten Håkan Svenneling berättade på ett seminarium om vår sårbara livsmedelsförsörjning att ”Jag är inte redo att klara mig själv i 72 timmar, det tror jag inte många andra är heller”. Att Svenneling, precis som många andra, saknar förmåga att klara sig vid ett strömavbrott, eller kanske en influensa, under en helg där affärerna inte är tillgängliga är ganska talande för den tid vi lever i nu. Som jag förstår det uppfattar riksdagsledamoten sig påhoppad, och jag tänker säga som det är. Så länge du inte kräver att jag skall försörja dig, fast det gör jag redan idag som skattebetalare, vid en krissituation utan tvingas möta konsekvenserna av det samhälle vi lever i, så får du göra som du vill. Men jag råder dig, och alla andra att tänka över vad ni behöver göra för att kunna klara en vinternatt i minusgrader när centralvärmen har slagits ut och strömavbrottet är ett faktum.

Idag har vi, tyvärr, inte det civila försvar som vi skulle önska, även om man från politiskt håll nu vill bygga upp det som på kort tid jämnats med marken. Varför Fortifikationsverket fortfarande säljer ut ledningscentralen är däremot en gåta. Men att åter bygga upp ett civilt försvar kommer inte att kunna göras i en handvändning, och några livsmedelslager kommer vi nog aldrig se igen.

Man kan ironisera över mycket, men den krassa verkligheten är att många fortfarande tror att samhället, vilket i deras ögon är staten, har det övergripande ansvaret för dom vid en krissituation. Faktum är att samhället har ett ansvar, men det är i första hand individerna själva; du, jag och våra grannar som är samhället i såväl vardagen som vid en krissituation. Sjukvårdspersonal, poliser, kommunala tjänstemän och myndighetspersoner kommer att ha fullt upp med att hantera situationer som inte innefattar dig på individnivå. Säg mig, hur är din relation till dina grannar? Om du skulle behöva hjälp kan du då få det av dina anhöriga eller dina grannar?

Penna och papper vid strömavbrott?

av
En kulspetspenna av märket Ballograf
Foto: Fastson / CC BY-SA

Till följd av den digitala tidsålder vi nu lever i skriver vi, åtminstone jag, mer sällan för hand. I huvudsak är det troligtvis mest elever i grund- och gymnasieskolan samt studenter på universitet och högskolor som fortfarande använder pennor i stor utsträckning. Givetvis använder jag pennor, men då i första hand för att skriva kortare texter och signera dokument.

För ett par dagar sedan fick jag för mig att det vore bra med ett tomt kollegieblock, även om jag faktisk har flera halvfulla hemma som troligtvis aldrig mer kommer att användas. Jag har hittat minst två tomma anteckningsblock jag inte visste att jag hade hemma. Uppenbarligen har jag mer papper än vad jag själv använder, precis som mängden blyertspennor vilka kommer överleva min livstid.

Som jag tidigare skrev så skriver vi allt kortare och färre texter för hand, något som också påverkat min handstil, även om den redan innan var väldigt varierande. Den är fortfarande förhållandevis lätt att läsa, åtminstone för mig, och inte på långa vägar lika otydlig som läkaranteckningar jag en gång läste. Eller rättare sagt inte läste.

Nu tror jag inte att elnätet slås ut och att dom enda kvarvarande datorerna har skyddats av en faraday cage, men man vet aldrig. Vi förlitar oss allt mer på digital teknik i vår vardag, såväl i arbetslivet som i vår vardag privat. Som jag var inne på har jag inte kontroll över allt jag har hemma, exempelvis kollegieblock, något som jag givetvis bör ha. Framför allt om avsikten är att använda det i min krisberedskap.

Du som läser detta och funderar kring hur du bäst skall strukturera, eller kanske redan har ett komplett system för att kategorisera dina prepps får gärna dela med dig. Har du idag i första hand en Excel-baserad databas, eller har du papperslistor där allt antecknas? Har du helt förbisett vikten av papperslistor och förlitar dig på en app i telefonen?

Frågan är vad vi kan förvänta oss i framtiden, kommer våra barn och barn barn över huvud taget skriva med penna på papper, eller är det den digitala tekniken och qwerty-tangentbordet som ligger framför oss? Vad händer vid ett strömavbrott om ingen kan anteckna, antingen på grund av att man saknar papper och bläck-, eller blyertspenna, eller för att man helt enkelt inte längre kan skriva för hand. Det tål att tänkas på.

Så, har du lagt ned ett kollegieblock i din krislåda, och har du listor över dina förråd, viktiga telefonnummer och rutiner vid en krissituation? Kan du ens dina föräldrars eller syskons telefonnummer i huvudet? Skriv gärna en kommentar.

Skulle en masskjutning kunna inträffa i Sverige?

av

Ett masskjutning skulle aldrig någonsin kunna inträffa i Sverige eftersom vi har otroligt stränga vapenlagar, lagar som gör det nästintill omöjligt för legala vapen i Sverige att missbrukas av sina ägare. Åtminstone är det vad regeringen anser vara säkra vapenlagar.

Många menar att det är USA:s liberala vapenlagar som är orsaken till dom masskjutningar som vi kunnat se, från Columbine High School till Sandy Hook Elementary School och gårdagens attack mot en nattklubb för homosexuella. Jag tänker inte diskutera amerikanska vapenlagar, men man kan fundera kring varför personerna väljer att utföra dessa vansinnesdåd.

Sverige har varit förskonat från liknande attacker, det närmsta vi kommer är attacken mot Kronan i Trollhättan där en 21-årig man gick till attack med svärd mot elever och skolpersonal.  Skulle mördaren valt skjutvapen om han hade haft möjligheten? Troligtvis.

Men tvärt emot vad regeringen signalerar är det inte svårt att få tag i skjutvapen i Sverige, under förutsättning att man har rätt kontakter och en summa med kontanter för att betala. Vi kan, som jag tidigare har skrivit om, se en trend där allt fler människor väljer att gå beväpnade, men då handlar det i huvudsak om personer som umgås i kriminella kretsar.

Givetvis hoppas jag, precis som alla ni som läser bloggen, att Sverige även i fortsättningen skall vara förskonat från mer allvarliga attacker med skjutvapen, men frågan är åt vilket håll trenden går. Vi vet att dom resurser som den svenska tullen har inte är tillräckliga, samtidigt kan vi läsa om att personer nästan dagligen skadas till följd av ett grövre våld med skjutvapen och tillhyggen.

För mig är det en otroligt konstig prioritering av såväl EU-kommissionen som Sveriges regering att då attackera svenska vapenägare som är aktiva skyttar i en sportskytteförening. Vi vet att dessa människor är bland landets mest laglydiga, just på grund av att dom är rädda om sina licenser. Det finns dokument som visar på att det är en väldigt liten andel vapen för jakt- och sportskytte som använts i kriminella syften. Samtidigt ser vi hur illegalt insmugglade vapen från i huvudsak Balkan kommer in i Sverige.

Fokus bör istället läggas på hur man skapar en gemensam standard inom den Europeiska Unionen för hur man deaktiverar, eller destruerar vapen. Man bör också arbeta tillsammans för att komma åt dom personer som ägnar sig åt vapenhandel, samtidigt som vi behöver stärka kontrollen vid dom nationella gränserna. Då minskar vi mängden handgranater, automatvapen och handeldvapen som kommer att föras in i landet på illegal väg dom kommande åren.

Givetvis bör man även fokusera på att plocka bort buset från gatorna i förebyggande syfte. Vi kan inte ha folk som springer runt och kastar stenar på poliser, ambulanspersonal eller brandmän. Vad jag förstår finns det också en ansenlig mängd män i Sverige som har erfarenhet av att strida tillsammans med den Islamiska Staten för ett kalifat. Också det känns otryggt.

Till sist vill jag skänka en tanke till alla som skadats, och deras anhöriga, i attacken mot nattklubben i Orlando, FL