Matköer och svarthandel i Venezuela

I nyhetsflödet kan vi följa hur förfallet av Venezuela, en nation som trots sina stora naturtillgångar är ett av världens fattigaste till följd av korruption och en mindre väl fungerande politisk styrning.

President Nicolas Manduro, som tog över efter den framlidne Hugo Chávez, har valt att sätta distribution av livsmedel, medicin och hygienprodukter under militär kontroll. Enligt uppgifter köar en venezuelanare i genomsnitt 35 timmar i månaden för statligt subventionerade livsmedel. Samtidigt säljs livsmedel till det dubbla priset på svarta marknaden.

För ett par månader sedan såg jag en dokumentär om just Venezuela, ett land där endast den med pengar enkelt kan skaffa sig mediciner och allt annat man kan tänkas behöva. Samtidig visade dokumentären hur medborgare dagligen körde över gränsen till närliggande länder, i specialbyggda fordon med extra stora bränsletankar. På andra sidan gränsen såg man hur människor sålde Venezuelas subventionerade bränsle ur plastdunkar till medborgare i grannlandet.

Det är fascinerande att se hur den mytomspunna och hyllade socialismen faktiskt har svårt att fungera i praktiken, åtminstone när man försökt genomföra den utopiska läran som Karl Marx och andra så kritikerrosat skrivit och predikat om.

Norge är ett exempel på ett land som framgångsrikt lyckats förvalta sina oljetillgångar, vilka så sakteliga håller på att tömmas. Men faktum kvarstår. Norge är ett av världens bästa länder att bo i, dom har en väl fungerande gränskontroll och en relativt låg statsskuld. Visst finns det säkert problem, men man har ändå lyckats rätt bra att hålla landet med hög välfärd.

Frågan är hur man själv skulle hantera en situation såsom den i Venezuela, där man tvingas köa i timmar för att få en bit bröd. Skulle man stå med mössan i hand, eller försöka tjäna en hacka på den svarta marknaden. I alla länder där det förekommit ransonering har det också funnits en handel vid sidan om. Vi kan läsa om det från krigsåren i början av förra århundrandet, och vi ser det i dag i Venezuela och i länder dit FN skickar sina matransoner.

Vi har det rätt bra i Sverige, men vi kan få det både bättre och sämre dom kommande åren. Frågan är vart åt det barkar. Ha en fortsatt trevlig dag!

Lokalkännedom ”var fan är jag?”

bild på en karta med kompass påTrots att jag bott i området en längre tid skall jag erkänna att mina kunskaper om dom olika områdena i mitt närområde är oerhört små. När jag nu går på mina promenader utmanar jag ibland mina vanor och tar en annan stig för att se vart den leder. Inte sällan hittar jag ytterligare nya hus vilka jag inte ens reflekterat över tidigare.

Något som också slagit mig är hur varierande underhållet är på vissa hus. En del människor bor i hus där man använder trädgården och garaget som skrotupplag, medan andra är otroligt pedantiska. Ofta har jag försökt hitta den närmaste vägen ut från bostadsområdet till en plats där jag tidigare varit, trots att jag har en fullt fungerande mobiltelefon med GPS och som dessutom i realtid loggar hur fort jag går och var jag är.

Nu tillhör jag inte skaran människor som har för avsikt att överleva i ett vindskydd under flera år när den ryska invasionen kommer, men jag vill ändå ha koll på hur man tar sig till respektive närliggande stad, eller till närmaste brandstation. Ja, vi har faktiskt fortfarande en brandstation kvar på orten. Frågan är hur länge.

Min avståndsbedömning har aldrig varit min främsta styrka och jag har över huvud taget ingen som helst nytta av den nu heller. Ofta har jag påbörjat min promenad till ett mål, men snabbt kommit att förstå att det är längre dit bort än vad jag trott. Trots att det bara tar ett par minuter med bil. Nej, någon ambition att bli maratonlöpare har jag inte, men att obehindrat kunna gå ett par kilometer i uppförsbacke bör ändå kunna vara ett mål.

Att inhandla områdeskartor kanske inte är så dumt i alla fall, nu är det svårt att slakta telefonkataloger. Frågan är bara om man ens kan köpa lokala områdeskartor fortfarande. Idag är det troligtvis få som vet hur man använder en kompass för att ta sig framåt.

Almedalsveckan och svensk krisberedskap

Almedalsveckan börjar lida mot sitt slut, och jag har valt att väldigt sparsamt följa dom uttalanden som politiker har gjort, även om jag i sociala medier kommenterat många av partiledartalen i realtid. Antingen har jag i år varit mer upptagen med att arbeta eller så har mängden videomaterial från olika seminarier blivit allt lägre prioriterad.

Jag kan konstatera att dom borgerliga oppositionsledarna fokuserar mer än någonsin på Nato och ett svenskt medlemskap i den militära alliansen. Min inställning till svenskt medlemskap är neutralt eftersom jag är för dåligt insatt i vilka rättigheter och skyldigheter ett medlemskap skulle innebära. Däremot förstår jag inte detta sena uppvaknande. Vi har dessutom trots allt en försvarsbudget där en alldeles för liten del av den totala budgeten går till Försvarsmakten.

Svensk livsmedelsförsörjning har åter förts upp på dagordningen, om än enbart för dom som arbetar med frågan och i dom berörda verksamheterna. Det är förvånande att folk fortfarande inte förstår konsekvenserna av att omkring hälften av det vi idag tar för givet i matväg är importerat och att lageromsättningen i svenska butiker är hög och idag är helt beroende av lastbilstransporter. Varför arbetar man inte mer från branschens sida för att belysa denna problematik?

Riksdagsledamoten och vänsterpartisten Håkan Svenneling berättade på ett seminarium om vår sårbara livsmedelsförsörjning att ”Jag är inte redo att klara mig själv i 72 timmar, det tror jag inte många andra är heller”. Att Svenneling, precis som många andra, saknar förmåga att klara sig vid ett strömavbrott, eller kanske en influensa, under en helg där affärerna inte är tillgängliga är ganska talande för den tid vi lever i nu. Som jag förstår det uppfattar riksdagsledamoten sig påhoppad, och jag tänker säga som det är. Så länge du inte kräver att jag skall försörja dig, fast det gör jag redan idag som skattebetalare, vid en krissituation utan tvingas möta konsekvenserna av det samhälle vi lever i, så får du göra som du vill. Men jag råder dig, och alla andra att tänka över vad ni behöver göra för att kunna klara en vinternatt i minusgrader när centralvärmen har slagits ut och strömavbrottet är ett faktum.

Idag har vi, tyvärr, inte det civila försvar som vi skulle önska, även om man från politiskt håll nu vill bygga upp det som på kort tid jämnats med marken. Varför Fortifikationsverket fortfarande säljer ut ledningscentralen är däremot en gåta. Men att åter bygga upp ett civilt försvar kommer inte att kunna göras i en handvändning, och några livsmedelslager kommer vi nog aldrig se igen.

Man kan ironisera över mycket, men den krassa verkligheten är att många fortfarande tror att samhället, vilket i deras ögon är staten, har det övergripande ansvaret för dom vid en krissituation. Faktum är att samhället har ett ansvar, men det är i första hand individerna själva; du, jag och våra grannar som är samhället i såväl vardagen som vid en krissituation. Sjukvårdspersonal, poliser, kommunala tjänstemän och myndighetspersoner kommer att ha fullt upp med att hantera situationer som inte innefattar dig på individnivå. Säg mig, hur är din relation till dina grannar? Om du skulle behöva hjälp kan du då få det av dina anhöriga eller dina grannar?