Pojkars värderingar en del av uppfostran

Beatrice Ask (M), och Caroline Szyber (KD), är två av många som skrivit under en debattartikel (Låt haverikommission utreda porrens skadliga verkningar) där man skriver att man vill tillsätta en haverikommission för att utreda och begränsa porrens skadliga verkningar.

Debatten öppnas med att pojkar som inte ens fyllt 12 år tittar på extrem våldsporr där kvinnor stryps och nästan kvävs när män trycker ned sina kön i deras hals. Absolut, att det finns extrem våldsporr där ute är sant, att pojkar i tonåren kommer i kontakt med detta är också sant. Vem har inte hört talas om alla porrtidningar i skogen. Men frågan är om det i första hand är BDSM man kommer i kontakt med när man googlar bröst, sex, nakna kvinnor. Men det är föräldrarnas ansvar att prata om blommor och bin, och vi kanske behöver se över vår sexualundervisning i skolan.

Genomsnittsåldern för när pojkar börjar titta på porr är 11,5 år. Det de då får se är extremt våld, och det är inte spelat våld, utan reellt. Kvinnor stryps så att de tappar andan och män trycker sina kön så långt ned i halsen på kvinnorna att de nästan kvävs. Det är denna typ av filmer som säljer, som våra barn möter och som formar unga människors självbild. Porrindustrin säljer in våldet under parollen ”this is what real men want”.

Man menar att pojkar har svårt att förhålla sig till dålig porr, vad jag förstår är det allt som inte ryms inom begreppet jämställd och feministisk pornografi. Om man läser mellan raderna förstår man att budskapet är att unga pojkar tittar på våldsporr varje dag i sin mobiltelefon och därefter behandlar jämnåriga flickor respektlöst och kallar dom för horor. Man menar också att pornografin är en av orsakerna till mäns våld mot kvinnor.

Förutom en haverikommission där man vill granska porrens skadliga verkningar vill man också överväga en filtrering av pornografi på internet. I England måste man själv välja hos sin internetleverantör att man vill kunna ta del av pornografi, och motivera detta om det finns barn skrivna på adressen. Frågan jag ställer mig är vad som händer när man börjar censurera vissa delar av internet. Är vapen, droger och kanske politiska partier med obekväma åsikter nästa steg?

Jag tror inte att man kan censurera internet. I Sverige har vi en poliskår som inte har möjlighet att ta emot krypterade meddelanden, men vi har redan nu sett en ökning av folk som av olika anledningar använder sig av proxy- och VPN-tjänster för att tunnla trafik, så att tonåringar, och vuxna, kommer att använda sig av detta när man inför ”The Great Wall of China” i Sverige är en lågoddsare.

Vidare skriver man att Sverige tagit ledning i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn genom kvinnofridslagstiftningen, sexköpslagen och lagen mot barnaga.

Människohandel, Trafficking, pågår fortfarande. Även om antalet kvinnor i nätstrumpor och högklackat i området Rosenlund i Göteborg och på Malmskillnadsgatan i Stockholm blivit färre, det går fortfarande kvinnor där, har prostitutionen inte upphört och mycket har flyttat ut på nätet. Men människohandeln lever och frodas. Men snart har vi inga poliser kvar i yttre tjänst som kan arbeta med detta.

Sverige behöver absolut ta tag i dom attitydproblem som finns, inte bara mot kvinnor, utan mot alla människor oavsett kön, sexuell läggning och ålder. Jag tror att arbetet börjar redan när barnen är små. Det handlar i första hand om föräldraansvar och att barnen under sin uppväxt får rätt grundvärderingar hemifrån. Lika viktigt är det att man från skolans håll uppmärksammar eventuella attitiydproblem hos elever och i första hand sätter ned foten och meddelar att det inte är acceptabelt, och samtidigt tar kontakt med föräldrarna.

Min fråga till politikerna är vems ansvar det är att svensk blåljuspersonal, poliser, brandmän och ambulanspersonal tvingas utstå stenkastning och misshandel år 2016? Är det kanske spelindustrin eller det ökända videovåldet eller hårdrocken? Nej, föräldrar och andra vuxna. Ta ert ansvar, jag vill inte att våra mammor, systrar eller blåljuspersonal skall tvingas stå ut med könsord, sparkar eller gatstenar.

Samhället jävla samhället?

Bild på brandbil i Nora, Örebro

Foto: Kjell Eriksson / CC BY-NC-ND

Dokument inifrån på Sveriges Television sände i veckan dokumentären Bränn en bil – få ett jobb. Dokumentären skildrar en del av Sverige som medelsvensson aldrig ser, som vi undviker och inte förstår.

En del av det som händer i Rinkeby, Husby, Tensta och andra mer segregerade delar av Sverige handlar om konsekvenser av politikers och tjänstemäns beslut sedan en lång tid tillbaka. Mycket handlar också om attityd, jargong och en osund kultur, precis som på vilken ort eller arbetsplats som helst. Bara mycket värre.

Sverige är ett land där majoriteten lagt sitt liv i någon annans händer. Det är staten, kommunen, politiker, inte du själv, som ska fatta besluten. Också detta ser vi i dokumentären, där de tror att det är staten som sätter hyrorna, eller riktar sin misstro till samhället.

Vad är, eller snarare, vem är samhället? Det är inte någon annan, det är inte bara den offentliga sektorn, en byråkrat på någon förvaltning eller ett statsråd i maktens korridorer. Det är vi, Du och jag som formar det samhälle vi vill leva i. Sverige kommer inte att bli ett bättre land om vi tror att det är någon annans ansvar att lösa problemen.

Jag vill inte leva i ett land där ambulanspersonal och brandmän tvekar att åka in i vissa områden, eller där polisen ständigt rapporterar genom sociala medier om att de ännu en gång tvingas byta däck på grund av skadegörelse.

Medborgare: fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad Du kan göra för ditt land. Ja, Det är stulet från Kennedy. Det liv, din och dina efterlevandes framtid som står på spel. Vad kan du göra för att ditt bostadsområde, din skola eller din arbetsplats blir roligare?

Vilket samhälle vill vi leva i?

Bild från Facebook på misshandelSociala medier har blivit en öppen kanal där man kan berätta om sina upplevelser, tankar och funderingar. I går möttes jag av en historia där en man säger sig ha blivit misshandlad efter att ha sagt ifrån när ungdomar varit högljudda på en biosalong och sedan slagit hans kompis med en öppen handflata. Personerna som utförde misshandeln beskrivs som ”sex stycken killar med utländsk bakgrund”. Oavsett om historien återberättas korrekt eller om delar av den är utelämnad så är det inte ett acceptabelt beteende i ett fungerande samhälle.

Det är inte något specifikt ”invandrarproblem”, utan ett attitydproblem. Problem där, framför allt, ungdomar måste lära sig disciplin och att visa respekt till medmänniskor, speciellt pensionärer och handikappade, som inte alltid har samma förutsättningar att ta sig runt på gator och torg.

I dag möts vi av en allt råare attityd, kriminella ger sig på alla, inklusive försvarslösa pensionärer med rollatorer, och våldsbrotten blir allt grövre. Frågan är vart denna acceptans för det allt grövre våldet i samhället kommer ifrån. Jag tänker inte säga att det är våldsamma TV-spel och filmer, utan i stället peka ut dig, just det, dig. Du och alla andra samhällsmedborgare har ett ansvar för det samhälle vi lever i, i vilken utsträckning vi tål svordomar och ”pojkstreck”.

Föräldrar förutsätter i dag att deras barn fostras av det allmänna, i förskolor och skolor runt om i landet. Vi har lämnat över ansvaret för våra barn till staten, eller kommuner som det faktiskt är sedan kommunaliseringen. Föräldrar tar inte det ansvar och sätter inte de gränser som barn behöver under sin uppväxt. Ser vi det från lärarnas perspektiv kan de inte heller fostra barnen, då riskerar de att bli anmälda och tvingas betala skadestånd och bli avstängda från framtida arbeten.

Vi måste åter lära våra barn att lämna plats för pensionärer på bussar, hålla upp dörrar för den som står bakom och ge pengar till den som inga har. Sluta knyta näven i fickan, säg ifrån och gör det tidigt. Föräldrar, det handlar om datorförbud, utegångsförbud och gränser. Den som är yngre ska alltid visa respekt till den som är äldre, förutsatt att denne inte är kriminell eller själv beter sig på ett svinaktigt sätt. Då är det barnet som ska fråga om man verkligen får göra så.

 

Vem tar ansvar för ditt liv?

FrågeteckenDen senaste veckan har jag läst boken Och världen skälvde, av Ayn Rand, den utgavs första gången 1957 och är en av världens längsta romaner. Handlingen utspelar sig i USA där socialismen är på frammarsch och samtidigt försvinner landets främsta uppfinnare och entreprenörer. Rands filosofiFiloso sätter egenintresset framför det allmänna och förespråkar en strikt begränsad nattväktarstat.

Förra året såldes 445 000 exemplar av Atlas Shrugged, vilket är den engelska titeln på boken. Tillsammans med Urkällan är boken en av de viktigaste böckerna för dagens kapitalister, trots att det är 55 år sedan boken första gången gavs ut. Till mitt försvar kan jag tillägga att jag också har läst det Kommunistiska manifestet av Karl Marx och Friedrich Engels som står i direkt motsats till Rands filosofi.

Arbetarrörelsen har länge pratat om att vi tillsammans bygger landet, men det betyder inte att någon annan kommer att göra det som förväntas av dig. Det är lätt att som svensk förutsätta att någon annan tar ansvar och löser samhällsproblemen, vi betalar trots allt skatt. Men det är inte alltid som samhällets resurser räcker till, speciellt inte vid en mer omfattande katastrof som elavbrott till följd av en naturkatastrof.

Du kanske har läst om hur miljontals människor drabbades av ett omfattande strömavbrott på den amerikanska östkusten. Det tog flera dagar att återställa elleveranserna samtidigt som en värmebölja med temperatur kring 40 grader svepte in över landet. Som förberedd är det lätt att sitta lugnt i båten medan stormen blåser förbi, men för den som saknar beredskap börjar en kortare period av kaos. Campingutrustning, elverk och bensin sålde slut inom några timmar och hundratals människor satte upp sig på väntelistor.

Berätta gärna om dina erfarenheter, litar du på att samhället ska hjälpa dig eller är du en fullfjädrad prepper? Skriv en kommentar, följ Swedish Pepper på Facebook och Twitter.