Almedalsveckan och svensk krisberedskap

Almedalsveckan börjar lida mot sitt slut, och jag har valt att väldigt sparsamt följa dom uttalanden som politiker har gjort, även om jag i sociala medier kommenterat många av partiledartalen i realtid. Antingen har jag i år varit mer upptagen med att arbeta eller så har mängden videomaterial från olika seminarier blivit allt lägre prioriterad.

Jag kan konstatera att dom borgerliga oppositionsledarna fokuserar mer än någonsin på Nato och ett svenskt medlemskap i den militära alliansen. Min inställning till svenskt medlemskap är neutralt eftersom jag är för dåligt insatt i vilka rättigheter och skyldigheter ett medlemskap skulle innebära. Däremot förstår jag inte detta sena uppvaknande. Vi har dessutom trots allt en försvarsbudget där en alldeles för liten del av den totala budgeten går till Försvarsmakten.

Svensk livsmedelsförsörjning har åter förts upp på dagordningen, om än enbart för dom som arbetar med frågan och i dom berörda verksamheterna. Det är förvånande att folk fortfarande inte förstår konsekvenserna av att omkring hälften av det vi idag tar för givet i matväg är importerat och att lageromsättningen i svenska butiker är hög och idag är helt beroende av lastbilstransporter. Varför arbetar man inte mer från branschens sida för att belysa denna problematik?

Riksdagsledamoten och vänsterpartisten Håkan Svenneling berättade på ett seminarium om vår sårbara livsmedelsförsörjning att ”Jag är inte redo att klara mig själv i 72 timmar, det tror jag inte många andra är heller”. Att Svenneling, precis som många andra, saknar förmåga att klara sig vid ett strömavbrott, eller kanske en influensa, under en helg där affärerna inte är tillgängliga är ganska talande för den tid vi lever i nu. Som jag förstår det uppfattar riksdagsledamoten sig påhoppad, och jag tänker säga som det är. Så länge du inte kräver att jag skall försörja dig, fast det gör jag redan idag som skattebetalare, vid en krissituation utan tvingas möta konsekvenserna av det samhälle vi lever i, så får du göra som du vill. Men jag råder dig, och alla andra att tänka över vad ni behöver göra för att kunna klara en vinternatt i minusgrader när centralvärmen har slagits ut och strömavbrottet är ett faktum.

Idag har vi, tyvärr, inte det civila försvar som vi skulle önska, även om man från politiskt håll nu vill bygga upp det som på kort tid jämnats med marken. Varför Fortifikationsverket fortfarande säljer ut ledningscentralen är däremot en gåta. Men att åter bygga upp ett civilt försvar kommer inte att kunna göras i en handvändning, och några livsmedelslager kommer vi nog aldrig se igen.

Man kan ironisera över mycket, men den krassa verkligheten är att många fortfarande tror att samhället, vilket i deras ögon är staten, har det övergripande ansvaret för dom vid en krissituation. Faktum är att samhället har ett ansvar, men det är i första hand individerna själva; du, jag och våra grannar som är samhället i såväl vardagen som vid en krissituation. Sjukvårdspersonal, poliser, kommunala tjänstemän och myndighetspersoner kommer att ha fullt upp med att hantera situationer som inte innefattar dig på individnivå. Säg mig, hur är din relation till dina grannar? Om du skulle behöva hjälp kan du då få det av dina anhöriga eller dina grannar?