Affiliate

DigitalOcean

Datorspel, våld och bilbränder

Trenden att antalet grövre våldsbrott blir allt fler är en konsekvens av våldsamma datorspel som barn i unga åldrar, som nu är unga vuxna, spelat under både fritid och i klassrummen under lektionstid. Det finns ett samband mellan spel som Grand Theft Auto och den senaste tidens bilbränder i delar av Sverige. Spelen har satt spår i ungdomarnas psyke och man får nu så kallade kickar av att tända eld på andra människors bilar i den verkliga världen, precis som man under flera år gjort virtuellt. Spelet uppmuntrar också till att slå ned personer och ta deras pengar, något som många idag råkar ut för, även äldre och handikappade.

Andra spel som Counter-Strike, Call of Duty och Battlefield är exempel där man ur ett förstapersonsperspektiv skall skjuta motståndarlagets spelare med maskingevär och handgranater, något vi dom senaste åren har sett mycket av, och vi kan dagligen läsa om skottlossningar och granatexplosioner. I Counter-Strike apterar det ena laget en bomb på en av två bombplatser och skall skydda den mot motståndarlaget och alla medel är tillåtna.

Så kunde debatten låta för några år sedan, men för tillfället är det ingen som har nämnt tv-spelsvåldet. Det jag ser som negativt med spelkulturen kan vara det språkbruk som används, en blandning av könsord och svordomar. Attityden mot kvinnor är en annan. Det handlar dock i första hand om en uppfostringsfråga, att föräldrarna inte tar sitt ansvar på tillräckligt stort allvar och sätter ned foten.

Vad jag däremot ser är ett flertal positiva saker som kommer från spelandet, och då talar jag i första hand om datorspel och konsolspel.

Förstapersonsskjutare är en populär spelgenre där man ser spelet ur spelfigurens synfält. Eftersom spelen inte sällan spelas i högt tempo, minskar man successivt sin reaktionstid och bygger upp ett muskelminne.

Man kan också se skillnad mellan den som spelar ensam på publika servrar, och dom som spelar i en grupp och använder programvaror som Skype, Mumble, Ventrilo eller Teamspeak för att prata med varandra och lägga upp taktiken under spelomgången. Kommunikation är precis lika viktigt i alla flerspelarspel.

Fördelarna med att spela tillsammans är att man ökar sin egen samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och får en gemenskap med dom man spelar med. I synnerhet om man spelar i en klan med en tydlig struktur där alla vet sin position, varandras styrkor och svagheter och kan dra nytta av dom.

Ett spel som är fascinerande är Arma III, en förstapersonsskjutare som gavs ut i september för tre år sedan. Spelet utspelar sig i mitten av 2030-talet och handlingen är militäroperationen Operation Magnitude. Men det är inte enspelarläget som är det intressanta, utan att spelet har ett flertal moddar, tillägg, där man kan förändra spelet.

Swedish Army Mod och Swedish Forces Pack är två olika tillägg som ger tillgång till Försvarsmaktens utrusning och vapen i spelet. Allt från uniformer till vapen och fordon. Det finns ett flertal klaner, communities kan vara ett bättre ord, som utövar MilSim, militärsimulering, i Arma 3.

I Sverige är Swedish Strategic Group (SSG) och Anrop.se två stycken, där den förstnämnda, åtminstone i mina ögon, verkar mer hardcore med sina två plutoner som i sin tur har flera grupper med stridspar. Man övar grupperna varje onsdag och har militäroperationer på söndagar. All kommunikation över simulerat kompani- och plutonsnät sker enligt gällande sambandsreglemente med svenska signaleringsföreskrifter. Av videoklipp på YouTube att döma har man väldigt bra samarbete under dom flera timmar långa militäroperationerna

Till sist vill jag säga att oavsett vad du företar dig är det bättre att ha en strategi och att väl inövade rutiner och kommunikation samt att flera personer ofta löser en uppgift bättre än endast en. För att återknyta till datorspel är det bättre att springa tillsammans med sina lagkamrater, eller enligt en väl upparbetad strategi, än att planlöst irra omkring som Rambo och tro att man är gruppens frälsare.

Så stå inte där när skiten träffar fläkten med defekta produkter och en årsförbrukning surströmming. Använd din utrustning, arbeta tillsammans och rotera ditt matförråd löpande.

Mer krisberedskap i sociala medier

Sedan Erik Lagersten år 2015 tillträdde som Kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen och lämnade posten som Informationsdirektör på Försvarsmakten är jag osäker på om man faktiskt har rekryterat en ersättare till posten. Försvarsmakten är idag mer öppen och transparent än för några år sedan, och tydligen har Marcela Sylvander efterträtt Lagersten, men har inte en lika personlig, om än professionell, relation till allmänheten genom sociala medier som företrädaren.

Sociala medier tror jag är en förutsättning idag när företag och organisationer vill öka förståelsen för arbetsuppgifterna, och bredda rekryteringsgrunden. Många organisationer saknar fortfarande en närvaro på sociala medier, troligtvis på grund av ett bristande intresse från medlemmarna. Men jämför man Sjöräddningssällskapets sida på Facebook, en plattform som för övrigt allt färre unga använder aktivt, är den betydligt mer uppdaterad med intressant innehåll än exempelvis Frivilliga Resursgruppen (FRG) och Frivilliga Radioorganisationen (FRO). Den sistnämnda har en publik grupp för organisationens medlemmar, och används mer för intern kommunikation än samhällsinformation.

Just FRO marknadsför sig själva med slogan ”Radio, tele och data i samhällets tjänst”, och har dels sambandsservice där man arbetar tillsammans med föreningar och organisationer vid idrottstävlingar och stora arrangemang. Men man utbildar också sambandspersonal till hemvärnet och arbetar med att utbilda och förstärka sambandsresurser vid större olyckor, skogsbränder och övriga kriser. Men utöver en intern grupp på Facebook och en informationsvideo på sin webbplats är det svårt att veta vad dom faktiskt gör.

Jag förstår att många organisationer som arbetar med samhällets krisberedskap behöver hålla en viss nivå av operationssekretess. Men precis som för Försvarsmakten så kan andra organisationer välja vissa bitar att dela med allmänheten.

Frivilliga Resursgruppen (FRG), vilket är en del av Civilförsvarsförbundet, är en annan organisation som man ofta ser vid större arrangemang, exempelvis med sin samlingsplats för bortsprungna barn, Hitta-Vilse tältet. Man var också med vid skogsbranden i Västmanland 2014. FRG gör alltså väldigt mycket, men vad exakt dom gör måste man fråga, även om dom tidigare varit mer aktiva i sociala medier än vad dom är idag.

Närvaron i sociala medier behöver inte vara komplicerad. Man behöver inte hyra utrustning för tiotusentals kronor, det räcker men en modern mobiltelefon och konton på YouTube, Instagram, Twitter och Facebook. Medlemmarna i dom olika lokala organisationerna kan turas om att ansvara för Instagram, vilket många företag och andra organisationer arbetar med idag, där man utifrån schemalagda aktiviteter kan dela med sig.

Att posta videoklipp på YouTube kräver inte avancerad utrustning, det går precis lika bra med en mobiltelefon eller en surfplatta. Man kan till och med redigera videoklippen direkt i mobilen med exempelvis iMovie. Även om jag själv föredrar ett program på datorn. Att skapa en enkel vlogg behöver inte vara svårt. Tittar vi på Sveriges mest kända vloggare och jämför man deras första videoklipp mot dom dagsfärska förstår vem som helst att alla är barn i början.

Om du som läser detta inlägg är aktiv medlem i Sjöräddningssällskapet, Frivilliga Radioorganisationen, Frivilliga Resursgruppen eller någon annan organisation vill jag uppmana dig att lyfta frågan i din lokala organisation. Sverige behöver fler människor som arbetar för krisberedskapen, och jag tillsammans med andra svenskar vill veta mer om vad ni har för uppgifter. Så när kommer första vloggen från orienteringstävlingen, och när postar du första bilden på det officiella Instagramkontot?

Ökade motsättningar på landets asylboenden

Sverige beskrivs som ett öppet, tolerant och tillåtande land där alla, oavsett etnicitet och sexuella läggning, har rätt att uttrycka sig och vara sig själva. Samtidigt vet vi som bor här att segregationen och motsättningarna vuxit sig allt större dom senaste åren.

Migrationsverket väljer att öppna tre nya trygghetsboenden för asylsökande flyktingar som kan vara extra utsatta på ordinarie flyktingförläggningar. Eftersom dom boende, exempelvis homosexuella, riskerar hot och även fysiska övergrepp kommer boendena att förbli hemliga.

”De nya trygghetsboendena kommer att ta emot blandade grupper och det är vi emot. Risken är att problemet bara flyttas och konflikter blossar upp även där. Vi hade hellre sett separata boenden”, säger Magnus Kolsjö, vice förbundsordförande RFSL

Att vi nu har nått en punkt där man tvingas placera människor på olika boenden på grund av religion eller sexuell läggning bådar inte gott inför framtiden. Man pratar mycket om segregationen i samhället. Men det som beskrivs ovan ökar enbart motsättningarna och förhindrar integration.

Som jag ser det skall alla invånare inom rikets gränser följa dom lagar och regler som finns i lagboken. Om man inte kan respektera grundläggande värderingar, lagar och regler bör man utvisas om det finns en pågående asylprocess. Om du som läser inlägget är en feminist på vänsterkanten som värnar om asylsökande kan detta inlägg vara stötande. Men chansen att personer som uppvisar en negativ attityd mot grundläggande fri- och rättigheter kommer att förändras inom den närmaste tiden är försvinnande liten. Givetvis skall den som söker asyl och får uppehållstillstånd enligt gällande lagstiftning och respekterar andra människor, och rikets lagar, få stanna i landet på dom villkor som satts upp av Sveriges Riksdag.

Nu kommer jag troligtvis anklagas för att vara främlingsfientlig, men faktum är att följande är en sanning. Om vi inte agerar så kommer fler personer med negativ attityd mot kvinnor, homosexuella och människor med annan trosuppfattning än dom själva att gå runt på gatorna. Frågan är hur vi skall agera. Givetvis, som jag har skrivit tidigare, skall den som inte kan följa lagboken utvisas. Men har man idag någon generell samhällsundervisning i grundläggande värderingar på landets asylboenden?

Alla personer. Oavsett etnicitet, religion, sexuell läggning och kön måste respektera andra människor och dom grundläggande värderingar och lagar som finns i samhället. Annars riskerar skyttegravskriget bakom tangentborden att flyttas ut till gatorna samtidigt som lagboken kastas ut genom fönstret.

Matköer och svarthandel i Venezuela

I nyhetsflödet kan vi följa hur förfallet av Venezuela, en nation som trots sina stora naturtillgångar är ett av världens fattigaste till följd av korruption och en mindre väl fungerande politisk styrning.

President Nicolas Manduro, som tog över efter den framlidne Hugo Chávez, har valt att sätta distribution av livsmedel, medicin och hygienprodukter under militär kontroll. Enligt uppgifter köar en venezuelanare i genomsnitt 35 timmar i månaden för statligt subventionerade livsmedel. Samtidigt säljs livsmedel till det dubbla priset på svarta marknaden.

För ett par månader sedan såg jag en dokumentär om just Venezuela, ett land där endast den med pengar enkelt kan skaffa sig mediciner och allt annat man kan tänkas behöva. Samtidig visade dokumentären hur medborgare dagligen körde över gränsen till närliggande länder, i specialbyggda fordon med extra stora bränsletankar. På andra sidan gränsen såg man hur människor sålde Venezuelas subventionerade bränsle ur plastdunkar till medborgare i grannlandet.

Det är fascinerande att se hur den mytomspunna och hyllade socialismen faktiskt har svårt att fungera i praktiken, åtminstone när man försökt genomföra den utopiska läran som Karl Marx och andra så kritikerrosat skrivit och predikat om.

Norge är ett exempel på ett land som framgångsrikt lyckats förvalta sina oljetillgångar, vilka så sakteliga håller på att tömmas. Men faktum kvarstår. Norge är ett av världens bästa länder att bo i, dom har en väl fungerande gränskontroll och en relativt låg statsskuld. Visst finns det säkert problem, men man har ändå lyckats rätt bra att hålla landet med hög välfärd.

Frågan är hur man själv skulle hantera en situation såsom den i Venezuela, där man tvingas köa i timmar för att få en bit bröd. Skulle man stå med mössan i hand, eller försöka tjäna en hacka på den svarta marknaden. I alla länder där det förekommit ransonering har det också funnits en handel vid sidan om. Vi kan läsa om det från krigsåren i början av förra århundrandet, och vi ser det i dag i Venezuela och i länder dit FN skickar sina matransoner.

Vi har det rätt bra i Sverige, men vi kan få det både bättre och sämre dom kommande åren. Frågan är vart åt det barkar. Ha en fortsatt trevlig dag!

Lokalkännedom ”var fan är jag?”

bild på en karta med kompass påTrots att jag bott i området en längre tid skall jag erkänna att mina kunskaper om dom olika områdena i mitt närområde är oerhört små. När jag nu går på mina promenader utmanar jag ibland mina vanor och tar en annan stig för att se vart den leder. Inte sällan hittar jag ytterligare nya hus vilka jag inte ens reflekterat över tidigare.

Något som också slagit mig är hur varierande underhållet är på vissa hus. En del människor bor i hus där man använder trädgården och garaget som skrotupplag, medan andra är otroligt pedantiska. Ofta har jag försökt hitta den närmaste vägen ut från bostadsområdet till en plats där jag tidigare varit, trots att jag har en fullt fungerande mobiltelefon med GPS och som dessutom i realtid loggar hur fort jag går och var jag är.

Nu tillhör jag inte skaran människor som har för avsikt att överleva i ett vindskydd under flera år när den ryska invasionen kommer, men jag vill ändå ha koll på hur man tar sig till respektive närliggande stad, eller till närmaste brandstation. Ja, vi har faktiskt fortfarande en brandstation kvar på orten. Frågan är hur länge.

Min avståndsbedömning har aldrig varit min främsta styrka och jag har över huvud taget ingen som helst nytta av den nu heller. Ofta har jag påbörjat min promenad till ett mål, men snabbt kommit att förstå att det är längre dit bort än vad jag trott. Trots att det bara tar ett par minuter med bil. Nej, någon ambition att bli maratonlöpare har jag inte, men att obehindrat kunna gå ett par kilometer i uppförsbacke bör ändå kunna vara ett mål.

Att inhandla områdeskartor kanske inte är så dumt i alla fall, nu är det svårt att slakta telefonkataloger. Frågan är bara om man ens kan köpa lokala områdeskartor fortfarande. Idag är det troligtvis få som vet hur man använder en kompass för att ta sig framåt.

Sida 3 av 4212345...102030...Sista »