Skavsår och blåsor på fötterna

Fem kilometer på löpband, så långt tog jag mig en eftermiddag på löpbandet. Konsekvensen nästa dag var att jag upptäckte en ca 2 cm stor blåsa på insidan foten i höjd med hälbenet.

Frågan är nu vad man bör göra. Vissa menar att man bör sticka hål på den med en desinficerad nål från frisk hud eftersom man annars riskerar infektion. Andra menar att man bör skydda den med skavsårsplåster. Jag har valt att inte förstöra blåsan och skyddat den med större plåster från vår första hjälpen-tavla på jobbet. Men skavsårsplåster och tejp som leukoplast är något man uppenbarligen bör investera i.

Att gå långa sträckor har aldrig varit något jag eftersträvat, men många tror sig kunna ta sin bug-out bag och på fot ta sig till ett mer lämpligt ställe om dom tvingas evakuera. Frågan är hur många som planerar inför det scenariot faktiskt övat, och vet hur det är att gå längre sträckor, har man över huvud taget testat sin utrustning på Sveriges vandringsleder?

Ni som är vana vandrare, eller idrottare, som har erfarenhet av skavsår och hur man förebygger dessa, skriv gärna hur man bäst förebygger blåsor och skavsår samt hur ni brukar ta hand om dom ni fått.

Jag har börjat träna, hur gör jag?

När jag hösten 2012 påbörjade min viktresa nedåt och efter nyår såg resultatet trodde jag att det skulle vara enkelt att hålla den vikten, även om jag fortfarande var överviktig. Då hade jag ett fysiskt krävande arbete där jag åtta timmar per dag stod upprätt och rörde mig många steg varje dag. Men sedan hände något.

Drygt ett år senare förändrades min arbetssituation, jag hade nu fått ett mer stillasittande arbete och lördagsgodiset hade åter hittat en daglig plats i köksskåpet samtidigt som jag tröttnade på att äta kokta ägg och mikrad panbiff, vilket bokstavligt talat varit min diet, givetvis åt jag några andra saker, men i huvudsak kött utan pasta, ris eller potatis. Nu sitter jag här igen några kilogram tyngre än vad jag borde vara och en sjukvård som uppmanar mig till en mer aktiv fritid.

Trots att jag kan definieras som prepper betyder inte det att jag är en vildmarksintresserad friluftsmänniska som spenderar helgerna i vindskydd och semestrarna med att bestiga Kebnekaise. Jag har däremot gjort tappra försök att ta tag i mitt liv och ta raska promenader på kvällarna, men efter någon månad kommer ursäkter som regn, hög luftfuktighet och kyla. Därför har jag nu för första gången på många år skaffat ett gymkort.

Det var många år sedan jag sist satte min fot på ett gym och tog mina första stapplande steg på löpbandet och satte rumpan på motionscykeln. Men nu är det dags och den senaste veckan har jag nästan dagligen nyttjat mitt medlemskap, trots att jag inte har någon aning om vad man faktiskt bör göra.

Mitt mål är att, framför allt när det nu är kallt, gå minst 30 min varje dag, åtminstone till en början. Gradvis bör jag troligtvis öka både tempo och distans, men mina korta och stela muskler behöver vänja sig, och jag får inte köra för hårt och ledsna. Frågan är hur man lägger upp styrketräning, var man bör börja och hur jag dels värmer upp och i början tar myrsteg för att inte skada mig och börja bygga muskler.

Förutom kondition och viktminskning vet jag att både rygg, skuldror, axlar och armbågar är något jag behöver stärka upp, där har jag på grund av monotont arbete, och dålig ergonomi, någon form av musarm där det tidvis gör väldigt ont. Frågan är vilka övningar man bör använda sig av.

Givetvis vet jag, av egen erfarenhet, att det viktigaste av allt är att förändra kosten, äta mindre godis och färre kolhydrater. Och det är något jag måste ta tag i, men frågan är hur man ökar självdisciplinen och säger nej till fika. Det har fungerat förut, men frågan är hur jag gjorde. Men jag minns när jag testade att äta mat med tillsatt socker efter att ha varit utan det i ett par månader. Helvete vad sött det är.

Har ni tips på några träningsprogram som är bra och hur man stretchar stela muskler är ni varmt välkomna med förslag. Att man är i dålig fysisk form är svårt att erkänna, framför allt när man bara märker det när man ser någon annans foton på en själv. Hur ser ni på er egen fysiska form och har ni börjat träna eller förändrat kosten?

Pojkars värderingar en del av uppfostran

Beatrice Ask (M), och Caroline Szyber (KD), är två av många som skrivit under en debattartikel (Låt haverikommission utreda porrens skadliga verkningar) där man skriver att man vill tillsätta en haverikommission för att utreda och begränsa porrens skadliga verkningar.

Debatten öppnas med att pojkar som inte ens fyllt 12 år tittar på extrem våldsporr där kvinnor stryps och nästan kvävs när män trycker ned sina kön i deras hals. Absolut, att det finns extrem våldsporr där ute är sant, att pojkar i tonåren kommer i kontakt med detta är också sant. Vem har inte hört talas om alla porrtidningar i skogen. Men frågan är om det i första hand är BDSM man kommer i kontakt med när man googlar bröst, sex, nakna kvinnor. Men det är föräldrarnas ansvar att prata om blommor och bin, och vi kanske behöver se över vår sexualundervisning i skolan.

Genomsnittsåldern för när pojkar börjar titta på porr är 11,5 år. Det de då får se är extremt våld, och det är inte spelat våld, utan reellt. Kvinnor stryps så att de tappar andan och män trycker sina kön så långt ned i halsen på kvinnorna att de nästan kvävs. Det är denna typ av filmer som säljer, som våra barn möter och som formar unga människors självbild. Porrindustrin säljer in våldet under parollen ”this is what real men want”.

Man menar att pojkar har svårt att förhålla sig till dålig porr, vad jag förstår är det allt som inte ryms inom begreppet jämställd och feministisk pornografi. Om man läser mellan raderna förstår man att budskapet är att unga pojkar tittar på våldsporr varje dag i sin mobiltelefon och därefter behandlar jämnåriga flickor respektlöst och kallar dom för horor. Man menar också att pornografin är en av orsakerna till mäns våld mot kvinnor.

Förutom en haverikommission där man vill granska porrens skadliga verkningar vill man också överväga en filtrering av pornografi på internet. I England måste man själv välja hos sin internetleverantör att man vill kunna ta del av pornografi, och motivera detta om det finns barn skrivna på adressen. Frågan jag ställer mig är vad som händer när man börjar censurera vissa delar av internet. Är vapen, droger och kanske politiska partier med obekväma åsikter nästa steg?

Jag tror inte att man kan censurera internet. I Sverige har vi en poliskår som inte har möjlighet att ta emot krypterade meddelanden, men vi har redan nu sett en ökning av folk som av olika anledningar använder sig av proxy- och VPN-tjänster för att tunnla trafik, så att tonåringar, och vuxna, kommer att använda sig av detta när man inför ”The Great Wall of China” i Sverige är en lågoddsare.

Vidare skriver man att Sverige tagit ledning i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn genom kvinnofridslagstiftningen, sexköpslagen och lagen mot barnaga.

Människohandel, Trafficking, pågår fortfarande. Även om antalet kvinnor i nätstrumpor och högklackat i området Rosenlund i Göteborg och på Malmskillnadsgatan i Stockholm blivit färre, det går fortfarande kvinnor där, har prostitutionen inte upphört och mycket har flyttat ut på nätet. Men människohandeln lever och frodas. Men snart har vi inga poliser kvar i yttre tjänst som kan arbeta med detta.

Sverige behöver absolut ta tag i dom attitydproblem som finns, inte bara mot kvinnor, utan mot alla människor oavsett kön, sexuell läggning och ålder. Jag tror att arbetet börjar redan när barnen är små. Det handlar i första hand om föräldraansvar och att barnen under sin uppväxt får rätt grundvärderingar hemifrån. Lika viktigt är det att man från skolans håll uppmärksammar eventuella attitiydproblem hos elever och i första hand sätter ned foten och meddelar att det inte är acceptabelt, och samtidigt tar kontakt med föräldrarna.

Min fråga till politikerna är vems ansvar det är att svensk blåljuspersonal, poliser, brandmän och ambulanspersonal tvingas utstå stenkastning och misshandel år 2016? Är det kanske spelindustrin eller det ökända videovåldet eller hårdrocken? Nej, föräldrar och andra vuxna. Ta ert ansvar, jag vill inte att våra mammor, systrar eller blåljuspersonal skall tvingas stå ut med könsord, sparkar eller gatstenar.

Cancer, flourtandkräm och källkritik

Silence Means Security

Foto: Källa

Sveriges Radio publicerade i morse artikeln Tandläkare vänder sig mot oro för flour, som tar upp ämnet flour, egentligen, flourid, som finns i både tandvårdsprodukter som fluorskölj och tandkräm, samt även i dricksvattnet, som även kloreras, i vissa länder för att stärka emaljen och motverka karies.

Mona Hambraeus skriver att tandläkarna menar att flourtandkräm inte alls är farligt, och att det i själva verket kan påverka tandhälsan negativt. Vad jag reagerar på är att hon tar upp att tandläkarna menar att varningen för cancer är felaktig, men inte underbygger det med fakta. Om det inte finns någon sanning i påståendet måste det givetvis finnas forskning på ämnet. Visserligen kanske forskningen kommer avfärdas som statspropaganda av foliehattarna, men det är en annan sak.

Även om tandläkare har viss medicinsk utbildning betyder inte det att dom är fullfjädrade cancerforskare, så man bör väl i första hand lyssna på en forskare med erfarenhet istället för någon som arbetar på en tandvårdsklinik som sponsras av några av Sveriges största företag som säljer tandvårdsprodukter. Vilken tandkräm rekommenderar din tandläkare egentligen? Sensodyne, Colgate, Pepsodent eller kanske något annat märke? Tänk på det, både du som konsument, men framför allt du som arbetar som journalist. Journalistik utan källkritik är inte okej.

I vissa bloggar och chattrådar på nätet beskrivs fluor i tandkräm och tandvårdsprodukter som skadligt, till exempel som ett cellgift som kan ge cancer. Föräldrar uppmanas skydda sina barn, och använda tandkrämer utan fluor, ofta kallas de ekologiska och med naturliga ingredienser.

Från tandläkarhåll anser man att varningen för cancer är felaktig och att oron är obefogad. Det finns starka vetenskapliga bevis för att tandkräm med fluor förebygger karies, alltså hål i tänderna, hos barn och ungdomar.

År 1917 publicerades boken Diabetic cookery, en diabeteskokbok av Rebecca W. Oppenheimer där man kan läsa om vad en diabetespatient absolut inte får äta, samt vad dom bör äta istället. På sidan 13 kan man läsa att bland annat socker, stärkelse, bröd, kakor, ris och pasta är förbjudet. Mat som vi idag vet innehåller kolhydrater och är blodsockerhöjande. Men läser vi dagens kostråd, i broschyrer från läkemedelsföretag, får vi tips som går direkt mot tidigare rekommendationer. Läkemedelsföretaget säljer mer insulin till diabetespatienterna och ännu fler läkemedel ju sjukare dom blir. Bör man lyssna på den som har ett vinstintresse och vill sälja läkemedel, eller på någon oberoende?

Vad jag vill säga är, att vi tillsammans måste vara uppmärksamma på vilken information vi sprider, och vems intressen vi för vidare. Det handlar dels om ovan beskrivna exempel, men också om information från främmande makt. Allvarstid kräver samhällsanda, vaksamhet och tystnad.

Civilförsvarsförbundet sprider desinformation om preppers

En prepper är en överlevnadsentusiast som bygger egna bunkrar. Det skriver Norrköpings Tidningar som intervjuat Jan Alsander, utbildningschef vid Civilförsvarsförbundet, och en av initiativtagarna till kampanjen 72 timmar.

Civilförsvarsförbundet är precis som Frivilliga Radioorganisationen och Frivilliga Resursgruppen i starkt behov av föryngring. Kommuner som vill lägga mer ansvar inom krisberedskap på frivilliga organisationer bör tänka både en och två gånger innan, eftersom antalet aktiva till stor del är boulespelande pensionärer som började jobba när Gustaf V fortfarande var statschef.

Han vänder sig samtidigt emot så kallad ”prepping” där vissa överlevnadsentusiaster går så långt att de bygger egna bunkrar.

– Meningen är ju inte att man ska behöva ha så mycket grejer hemma att man klarar sig i flera månader. ”Prepping” är lite kontraproduktivt och skrämmer bort människor istället. Har man förnödenheter för tre dygn så klarar man sig i allmänhet också mycket längre, kanske uppemot en vecka, säger Jan Alsander, som särskilt trycker på behovet av information.

Det Jan Alsander säger om prepping i intervjun med tidningen visar hur lite han faktiskt vet om ämnet. Att vara prepper handlar inte om att bygga upp ett matförråd för flera år framöver, även om det finns personer som också gör det. Att vara prepper handlar om att man vill trygga sin egen, och sin familjs, matförsörjning också när havregrynen börjar ta slut i den lokala mataffären. Det handlar om att man vet att dricksvattenförsörjningen i Sverige är lite osäker, att vi både har ett föråldrat ledningssystem och bokstavligt talat skit i dricksvattnet. När strömavbrottet är ett faktum och det tar tre dagar, kanske två veckor, kan du sitta med filtar, men vore det inte bättre med en fotogenkamin eller en kakelugn? Man vet att även om strömavbrottet endast varar i 30 minuter går det alldeles utmärkt att koka spaghetti till dom hungriga barnen. Och när lönen inte kommer den 25:e för att banken och datastrul, ja då roterar jag mina konserver.

En prepper är en person som tar hand om sin familj, som knyter viktiga kontakter och delar med sig sina kunskaper, men som ändå väljer att hålla en viss nivå av operationssekretess utifall någon i grannskapet eller vänkretsen skulle prata bredvid mun. Ingen vill ha en Ove Sundberg i tamburen när skiten träffat fläkten. Vad bunker beträffar har vi ett skyddsrum i källaren på min arbetsplats, men jag välkomnar alla initiativ att återinföra lagkrav på skyddsrum vid nybyggnationer.

Min fråga till dig är, vad händer efter 72 timmar? Står det svenska civilförsvaret och knackar på min ytterdörr som räddaren i nöden? Nej. Sverige har inte något totalförsvar, vi har inte ens hemvärnssoldater så det räcker. Så prata du om 72 timmar och hur din matranson för tre dagar magiskt räcker en hel vecka. Men säg inte att prepping är kontraproduktivt och att min blogg skrämmer bort människor. För det är inte sanningen.