Hat och försoning efter Diskoteksbranden 98

Idag såg jag filmen Hat och försoning på SVT Play. I filmen får vi möta personer vars liv påverkats av branden på Backaplan den 29 oktober 1998 då 63 ungdomar omkom och över 200 skadades.

Jag utgick från att filmen handlade om diskoteksbranden, hur det var då och hur dom lever idag. Det är delvis sant men vi får också en liten inblick i hur livet i förorten ser ut nu. I filmen medverkar Nebil, som 1998 var med och anordnade festen och som blev anklagad för branden. Efter branden blev han grovt kriminell, deltog i gängkrigen i Göteborg och 2013 blev han skjuten i höften, något som visas i filmen.

Att branden på Backaplan för 17 år sedan var traumatisk för alla drabbade och än idag år 2015 påverkar människor i deras vardag förstår jag mycket väl. En fråga jag ställer mig är dock hur man som människa kan leva med att vara grovt kriminell. Vi hör till exempel Danijel som fick svåra brännskador och blev handikappad berätta om hur han då tyckte det var tråkigt att inte kunna vara med sina polare på ”bryt” eftersom han var handikappad.

Filmen speglar också en ytlig bild av förorten i Göteborg och dom senaste 17 åren fram till idag. Vi hör berättelser om droger, stölder och grov gängkriminalitet där många vänner idag är döda eller sitter inne på långa fängelsestraff. Det är ett samhällsproblem som dom senaste åren eskalerat.

Frågan är hur vi kan komma tillrätta med alla problem som många relaterar till förorten så som segregation, utanförskap och kriminalitet. Ur ett samhällsperspektiv är det inte hållbart. Inte för samhället, inte för dom personer som lever i det eller som drabbas som en konsekvens av andras livsval.

Har du sett filmen och/eller har tips på andra dokumentärer om händelsen, förorten, kriminalitet och framför allt solskenshistorier där man lyckats vända trenden är du välkommen att skriva en kommentar.

Det räcker nu! Det är dags att agera!

Foto på riksdagshuset
Foto: Camilla Svensk.

Händelsen på en skola i Trollhättan där en ung man tog livet av flera personer är djupt tragisk. Mediernas rapportering om skolmassakern är inte mycket bättre den när man väljer att skriva information om mördaren som är helt irrelevant, exempelvis personens musiksmak. Jag trodde vi hade kommit längre än motorsågsmassakern och Siewert Öholms utspel om hårdrocken 1982. Men det har vi alltså inte.

Sveriges Television är absolut inte bättre och vi kunde under torsdagen se minderåriga kommentera händelsen i nyheterna och hur chockade ungdomar från Trollhättan deltog på länk i direktsändningen av SVT Debatt. Ett program som istället för att diskutera dom senaste årens oroväckande våldsamma utveckling ställde frågor kring huruvida metalldetektorer och väktare är framtiden för den svenska skolan. Att Debatt är SVT:s sämsta program vet vi redan, men det där var helt åt helvete.

I Ronneby väljer mataffären Willys att köpa in skyddsvästar till sina anställda eftersom våldet vid butiksrån blivit allt grövre. Det här fungerar inte längre. Vi måste ta ansvar för vår framtida samhällsutveckling. Sverige ska inte vara ett land där butiksanställda bär skyddsväst och sjukhuspersonal och busschaufförer tvingas använda personlarm. Är det verkligen det samhälle vi vill leva i?

Dom senaste veckorna har flertalet asylboenden, och planerade sådana, blivit utsatta för brandattentat. Mordbrand. Nej, det kommer inte att lösa problemen med migrationspolitiken eller situationen, Kriget, i Syrien, Afghanistan, Irak och övriga länder. Det kommer kosta mig som skattebetalare mer pengar och förvärra problemen i Sverige.

Alla ni föräldrar måste ta ett allvarligt snack med era barn, sätta gränser och lära dom rätt och fel. Nej, ni behöver inte lära dom Guds 10 bud som gavs till Mose på berget Sinai, men det är ni som är ytterst ansvariga för att uppfostra era barn. Vi lever inte i ett marxistiskt samhälle där kärnfamiljen har upplösts och ansvaret för barnen flyttats över från föräldrarna till samhället. Även om svenskarna över lag verkar tro det.

Vidare måste vi förstå att polisen inte har tid att punktmarkera varken asylboenden, skolor eller ens bostadsområden i Malmö, Göteborg och andra platser runt om i Sverige där det dagligen uppstår konflikter som leder till sticksår, skottlossning och granatattacker. Polisen hade under sommaren en väldigt låg bemanning på flera platser och yrket är oerhört otacksamt många gånger. En fråga är hur polisen kommer att lösa sin framtida bemanning och vad dom ska göra för att administrationen för enskilda poliser ska minska.

Sverige måste också ha gränskontroller, av beväpnade tullare, för att kontrollera vilka personer som befinner sig i landet samt hindra införsel av vapen, knark och annat som vi vill reglera tillgången på. Det handlar alltså inte om att hindra den fria rörligheten inom EU, utan enbart om att kontrollera om man har rätt att besöka landet.

Det är dags att sluta käbbla och gemensamt ta ansvar för Sverige. Från regeringen, myndigheter, kommuner ända ned till individnivå. Vi är ett land som behöver stabilitet, inte fler problem som ytterligare kommer att öka medborgarnas missnöje. Det här funkar inte längre! Agera nu!

Nedlagd förundersökning. Är det inte vapensmuggling?

En man av utländsk härkomst besökte Bredareds sportskytteklubb i Borås under sommaren, han var för dom okänd, där han ville provskjuta sina vapen. Han avvisades och man valde att kontakta Polisen eftersom personen dels hade en pistol men också någon form av automatkarbin.

Enligt uppgifter till Borås Tidning togs mannen in för förhör och det genomfördes en husrannsakan där Polisen hittade vapnen. Personen hade licens för vapnen, dock inte i Sverige. Polisen omhändertog vapnen och startade en utredning om olaga vapeninnehav. Man valde dock att lägga ner förundersökningen.

Jag har inget emot att personer som har licens i Sverige äger vapen för både jakt och sportskytte. Vi har restriktiva lagar som reglerar både ägande, förvaring och användning av vapnen. Däremot ifrågasätter jag varför Polisen valde att lägga ner ärendet om olaga vapeninnehav.

Att köpa ett vapen legalt i Sverige kräver både licens och ansökan. Mannen i artikeln har dock uppenbarligen inte varit i kontakt med Polisen angående sina vapen. Vapnen har alltså troligtvis tagits med mannen och passerat den svenska gränsen. Nu är jag inte jurist, men personligen anser jag det vara en form av vapensmuggling. Vid gränspassage är du dessutom skyldig att anmäla vapnet till Tullverket. Att utan tillstånd föra in vapen i Sverige är ett brott som kan ge fängelse.

Du kan läsa mer om införsel och utförsel av skjutvapen på Polisens hemsida.

Som jag tidigare skrivit är det viktigt att vi faktiskt ser till att upprätta en riktigt gränskontroll där alla som arbetar, oavsett civil- eller uniformsklädsel, med gränskontroll hos Tullverket ska vara rätt utrustade.

Märk upp dina kablar med maskeringstejp

Label maker dymo märkmaskin
Foto: Public Domain

För oss som samlar på saker kan det ibland vara en god idé att sätta en etikett på vad vi har. Dels för att vi enkelt kan kategorisera det i en databas, Excel eller på ett pappersark. Men också för att man enkelt ska kunna identifiera vad det är för något, vem den tillhör, och vad den används till.

Den mer exklusiva metoden för att skapa sådana etiketter är att använda en handhållen märkmaskin, ”label maker”, med självhäftande plasttejp. En både billigare och enklare metod är penna och maskeringstejp. Givetvis är det inte lika snyggt, men det fyller sin funktion.

Jag använder själv denna metod främst för min lunchlåda och för alla kablar som ligger och skräpar hemma och som jag tar med mig. Om kontakten är tillräckligt platt och stor sätter jag en etikett och skriver vad kabeln används till. Är kontakten för liten, eller om det endast är en lös sladd, gör jag istället en ”flagga” som jag skriver på. Nu vet jag att det faktiskt är min sladd och att den används för att ladda en röd kompaktkamera.

En ytterligare fördel är att man enkelt kan se vad det är för någon kabel som sitter i vägguttaget, om man kan dra ur den eller om något viktigt kommer att stängas av. Då slipper man dels leta upp vad kontakten går till, eller orsaka svordomar när man råkar stänga av bredbandsroutern.

Använder Du denna metod, eller någon annan, för uppmärkning av kablar hemma? Har du några tips på vad som kan märkas och hur Du gör?

Vem bygger upp Syrien efter krigsslutet?

Dom flesta av oss som växt upp i Sverige har aldrig upplevt ett krig. Landet har under en lång tid varit förskonad från krig, till skillnad från många av våra grannländer. Efter krigsslutet 1945 var Sverige ett av få länder i Europa som kunde växla upp produktionen och exporten, något som få länder klarade av då både städer och industrier var sönderbombade och man var tvungen att främst fokusera på det.

Av kriget i Mellersta Östern märker vi nu av ett ökat tryck i Europa då allt fler valt att fly från dom krigsdrabbade länderna. Det pratas mycket om hur flyktingarna ska få plats. Migrationsverket i Sverige och kommunerna runt om i landet är extremt hårt belastade, man jobbar hårt för att finna sovplats och familjehem åt familjer och ensamkommande ungdomar.

På grund av trycket tar det även längre tid än tre månader för Migrationsverket att handlägga alla ärenden, något som får konsekvenser då den som är asylsökande inte har samma rätt att söka arbete eller gå en utbildning. Dom asylsökande som fått uppehållstillstånd och genomgått en utbildning behöver givetvis även ett arbete. Många är lågutbildade, men det finns också en del som har högskoleexamen och många företag som har haft svårt att hitta rätt kompetens kan nu finna duktiga ingenjörer.

Frågan är vad som händer efter krigsslutet. Även om det kommer ta lång tid så får vi förhoppningsvis se ett slut på oroligheterna i Mellersta Östern någon gång. Då behöver dom bygga upp infrastruktur, utbildning, sjukvård och allt som krävs för ett modernt samhälle. Problemet är då att många högutbildade har lämnat landet och kanske rotat sig i Sverige och andra Europeiska länder. Mycket av den kompetens som tidigare fanns har försvunnit. Eftersom det är många asylsökande barnfamiljer och ensamkommande ungdomar så har det även uppstått en generationsklyfta i Syrien och dom andra krigsdrabbade länderna. Frågan är hur många som vill rycka upp sina barn ur skolan och lämna ett land med fungerande infrastruktur och sjukvård för att återvända till ett totalt sönderbombat land som behöver återuppbyggas från grunden.

Även om det mullrar bakom knuten får vi hoppas att Sverige fortsatt kommer att vara förskonat från krig under många år framöver. Men vad skulle hända med landet om vi som har möjlighet väljer att fly. Vad skulle hända med dom stora företag som idag har sina huvudkontor och storskalig produktion i Sverige? Vid ett krigsslut, hur många skulle då välja att återvända hem för att försöka bygga upp det som en gång var? Kommer Sverige i så fall kunna vara det utvecklade land vi är idag med det välfärdssystem vi är vana vid? Det är en tanke som vi förhoppningsvis aldrig behöver uppleva.

Frågan är hur man själv skulle göra. Skulle jag bli inkallad för krigstjänstgöring? Försöka fly? Skulle jag då välja att flytta tillbaka till Sverige?